Jag klurar fortfarande på vad mina ambitioner är. Men det känns som en sådan sak som jag helst håller för mig själv. Jag kan ha väldigt svårt för att öppna mig om drömmar och framtidsplaner, på allvar liksom, utan att skämta bort det. Jag antar att det beror på vissheten att om jag skulle misslyckas och det inte blir som jag tänkt, då är det bara jag och jag ensam som är medveten om nederlaget.
Självklart har jag ambitioner, men ärligt talat så är de lite luddiga, åtminstone att försöka sätta ord på. För mig är de nog så klara de kan bli... Men med tanke på att det finns de som läser bloggen och ärligt talat inte förstår hur jag tänker egentligen... Jag vill inte göra mig så sårbar. Jag är lite trött på det. På att bli misstolkad och felciterad och allmänt missförstådd.
Saken är den att när man börjar prata om sådant som mål i livet och dylika ting, då ska folk alltid börja förklara för en hur man ska gå tillväga. När de inte har en aning.
Vill ni veta en hemlis? (eftersom att temat är att lära känna mig på 30 dagar och jag inte kan bjuda på några direkt djupsiktiga ambitioner)
Många (de flesta?) tror nog att jag inte har en enda hemlighet, att jag pratar så mycket att det omöjligt kan finnas något kvar som jag inte har berättat. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Under alla ord finns det så oändligt mycket som jag inte säger. De uttalade orden är som gruskorn som döljer allt jag inte delar med mig av. Är det inte ofta så? Som när någon frågar "Hur är det med dig?" och du har en skitrisig dag och känner dig grinfärdig, men ändå svarar "Jodå, det är braaa...". Där har ni gruskornen.
Jag brukar tänka att de med störst skådespelartalang är de som ingen tror har det, för de spelar sin roll som normal och bekymmersfri så väl att det tycks omöjligt att han eller hon inte skulle vara fullständigt tillfreds med tillvaron.
Nu låter det här väldigt deppigt, men jag menar inte att det behöver vara dåliga saker man håller för sig själv. Jag är helt enkelt bara en ganska inbunden person - samtidigt som jag förstår att folk tycker att jag är utåtriktad. Det kanske jag är också. Till en viss gräns. Det är Tvillingens förbannelse! Ständigt denna kluvenhet. Haha.
Självklart har jag ambitioner, men ärligt talat så är de lite luddiga, åtminstone att försöka sätta ord på. För mig är de nog så klara de kan bli... Men med tanke på att det finns de som läser bloggen och ärligt talat inte förstår hur jag tänker egentligen... Jag vill inte göra mig så sårbar. Jag är lite trött på det. På att bli misstolkad och felciterad och allmänt missförstådd.
Saken är den att när man börjar prata om sådant som mål i livet och dylika ting, då ska folk alltid börja förklara för en hur man ska gå tillväga. När de inte har en aning.
Vill ni veta en hemlis? (eftersom att temat är att lära känna mig på 30 dagar och jag inte kan bjuda på några direkt djupsiktiga ambitioner)
Många (de flesta?) tror nog att jag inte har en enda hemlighet, att jag pratar så mycket att det omöjligt kan finnas något kvar som jag inte har berättat. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Under alla ord finns det så oändligt mycket som jag inte säger. De uttalade orden är som gruskorn som döljer allt jag inte delar med mig av. Är det inte ofta så? Som när någon frågar "Hur är det med dig?" och du har en skitrisig dag och känner dig grinfärdig, men ändå svarar "Jodå, det är braaa...". Där har ni gruskornen.
Jag brukar tänka att de med störst skådespelartalang är de som ingen tror har det, för de spelar sin roll som normal och bekymmersfri så väl att det tycks omöjligt att han eller hon inte skulle vara fullständigt tillfreds med tillvaron.
Nu låter det här väldigt deppigt, men jag menar inte att det behöver vara dåliga saker man håller för sig själv. Jag är helt enkelt bara en ganska inbunden person - samtidigt som jag förstår att folk tycker att jag är utåtriktad. Det kanske jag är också. Till en viss gräns. Det är Tvillingens förbannelse! Ständigt denna kluvenhet. Haha.
Min stora, grundläggande ambition är att känna frid. Det är vad jag söker i tillvaron. En balans. Tillståndet av ZEN.
De andra... de tar vi en annan gång, okej?
De andra... de tar vi en annan gång, okej?
Inlägg
0 kommentarer :
Skicka en kommentar