Vilken första kärlek räknas som den första? Den i mellanstadiet när den besvarade kärleken var både underbar och skrämmande, eftersom man inte riktigt visste vad som skulle hända? Den i högstadiet och gymnasiet som man var övertygad om skulle hålla för evigt, fast som inte alls blev som man tänkt sig eftersom man förvandlas till en enda stor boll av förvirring under de tre åren på gymnasiet? Eller den kärleken som får en att förstå att alla de andra som man trodde var kärlekar bara var en väg fram till den här?
Jag tycker det är svårt att precisera den där allra första kärleken.
Men om vi tar tonårskärleken då? Den första man säger "Jag älskar dig" till och verkligen menar det.
Fast jag vet inte... Jag skulle vilja säga att min kärlek överraskade mig och att den inte alls var där jag trodde att den var utan på ett helt annat ställe. Eller så hamnade den där av misstag, på vägen. Men vi kör på Ä-ordet, då.
Vi träffades i 9:an, fast han var ett år äldre och gick följaktligen på gymnasiet. Vi blev ihop någon gång i januari-februari och vi var ihop tills jag började 3:an på gymnasiet. Det jag minns mest av de 2,5 år vi var ihop var att vi var ganska isolerade. Vi gillade helt enkelt olika saker och det tror jag han hade svårt att acceptera, han blev osäker om jag gjorde saker med andra och var mästare på att ge mig dåligt samvete då. Det var nog inte medvetet, han trodde nog att han skyddade mig när han i själva verket mest skyddade sig själv från att halka ner på min prio-lista. Det var förstås just vad som hände. Jag tror att första gången jag slogs av tanken att "jag tror inte vi kommer vara ihop för evigt" var någon gång under våren i tvåan. Och istället för att göra det rätta så drog jag ut på det och höll fast vid den fasta punkten som han ändå var, även om jag visste att min värld plötsligt rusade iväg åt helt andra håll än den plats han stod stilla på. Jag krafsade, rev och slet för att ta mig ut ur den där isolerande bubblan som vi skapat.
När jag väl insåg att det var så över som det bara kunde bli så fick jag erfara känslan av att krossa någons hjärta. Saken är ju den att man kan inte göra det utan att krossa sitt eget på vägen. Den där känslan av fysisk smärta i bröstet, som om du aldrig kommer att kunna andas utan att det skär som knivar därinne. Och vetskapen att du är skälet till att både du och den andra personen känner så.
Saken är den att jag lät vårt förhållande bli så infekterat och han klamrade sig fast i det så hårt att vi förstörde chanserna för att de bra stunderna skulle kunna överväga de dåliga - därav den här beskrivningen av det. Men jag tappade inte på något sätt hoppet om kärleken av vår tid tillsammans, snarare tvärtom. Vi hade ändå något väldigt fint när det var bra. Jag minns att vi hade en väldigt nära relation, en sådan som bara tiden kan bygga upp. Det visade mig hur det ska vara när det är bra - och när det inte längre är det. Vårt förhållande var en väldigt stabil bas för de nästkommande.
Så där har ni det. Med en kryptisk inledning. Haha. :)
Jag tycker det är svårt att precisera den där allra första kärleken.
Men om vi tar tonårskärleken då? Den första man säger "Jag älskar dig" till och verkligen menar det.
Fast jag vet inte... Jag skulle vilja säga att min kärlek överraskade mig och att den inte alls var där jag trodde att den var utan på ett helt annat ställe. Eller så hamnade den där av misstag, på vägen. Men vi kör på Ä-ordet, då.
Vi träffades i 9:an, fast han var ett år äldre och gick följaktligen på gymnasiet. Vi blev ihop någon gång i januari-februari och vi var ihop tills jag började 3:an på gymnasiet. Det jag minns mest av de 2,5 år vi var ihop var att vi var ganska isolerade. Vi gillade helt enkelt olika saker och det tror jag han hade svårt att acceptera, han blev osäker om jag gjorde saker med andra och var mästare på att ge mig dåligt samvete då. Det var nog inte medvetet, han trodde nog att han skyddade mig när han i själva verket mest skyddade sig själv från att halka ner på min prio-lista. Det var förstås just vad som hände. Jag tror att första gången jag slogs av tanken att "jag tror inte vi kommer vara ihop för evigt" var någon gång under våren i tvåan. Och istället för att göra det rätta så drog jag ut på det och höll fast vid den fasta punkten som han ändå var, även om jag visste att min värld plötsligt rusade iväg åt helt andra håll än den plats han stod stilla på. Jag krafsade, rev och slet för att ta mig ut ur den där isolerande bubblan som vi skapat.
När jag väl insåg att det var så över som det bara kunde bli så fick jag erfara känslan av att krossa någons hjärta. Saken är ju den att man kan inte göra det utan att krossa sitt eget på vägen. Den där känslan av fysisk smärta i bröstet, som om du aldrig kommer att kunna andas utan att det skär som knivar därinne. Och vetskapen att du är skälet till att både du och den andra personen känner så.
Saken är den att jag lät vårt förhållande bli så infekterat och han klamrade sig fast i det så hårt att vi förstörde chanserna för att de bra stunderna skulle kunna överväga de dåliga - därav den här beskrivningen av det. Men jag tappade inte på något sätt hoppet om kärleken av vår tid tillsammans, snarare tvärtom. Vi hade ändå något väldigt fint när det var bra. Jag minns att vi hade en väldigt nära relation, en sådan som bara tiden kan bygga upp. Det visade mig hur det ska vara när det är bra - och när det inte längre är det. Vårt förhållande var en väldigt stabil bas för de nästkommande.
Så där har ni det. Med en kryptisk inledning. Haha. :)
Inlägg
0 kommentarer :
Skicka en kommentar