Jag har ett flertal människor som jag anser vara mina bästa vänner... och väldigt, väldigt nära vänner. Men de första som dyker upp i mitt huvud när jag ser dagens rubrik är de som varit mina nära och bästa vänner längst; Johanna & Lina (aka Bobo). Gud vad jag har upplevt mycket med de två! Om jag någon dag skulle sätta mig ner för att skriva mina memoarer så skulle de stå överst på listan över källanvisningar.
Johanna och jag träffades för första gången redan på dagis, och en dag någon gång mellan våra födelsedagar (8:e april & 29:e maj) blev vi bästisar. Detta vet vi med säkerhet eftersom vårt första minne av varann är att vi sitter och gungar tillsammans och följande meningsbyte äger rum:
Jag säger: "- Hur gammal är du?"
varpå Johanna svarar: "- Fyyyra. Hur gammal är du?"
och jag svarar: "- Tre."
Hon hade med andra ord fyllt år redan, men inte jag.
Efter den dagen var vi vi bästisar. Och det gäller än. Precis som jag sagt tidigare så spelar det ingen roll att det kan gå flera månader mellan gångerna vi ses och hörs eftersom hon pluggar i Umeå - så fort vi ses så är det som om det vara bara häromdan. Det är så det funkar med själsfränder. För det är vad vi är. Corny. Men sant.
Lina lärde jag känna när jag började skolan. Det började med att vi lekte mycket på helgerna när jag var hos pappa, för hon bodde bara ett hus ifrån. Vad praktiskt det var när man var liten, ändå! Ens vänskapskrets var främst geografiskt baserad. Vi var i olika tjejgäng från början (från olika fritids), men med tiden så blev Lina och jag också bästisar och hon blev en del i vårt gäng.
Det bästa med Lina är hennes knäppa humor. Jag kommer ihåg att jag tyckte att hon var lite konstig först, för hon tyckte verkligen att udda saker var roliga... men ju mer vi umgicks desto mer smittade den där knäppheten av sig och när åren gick så gick det inte längre att avgöra vilka egenskaper som hade ursprung hos vem från början - vi formades efter varandra. Stöptes i samma stearin, brändes i samma ugn etc etc etc. Ni hajar.
Johanna och jag träffades för första gången redan på dagis, och en dag någon gång mellan våra födelsedagar (8:e april & 29:e maj) blev vi bästisar. Detta vet vi med säkerhet eftersom vårt första minne av varann är att vi sitter och gungar tillsammans och följande meningsbyte äger rum:
Jag säger: "- Hur gammal är du?"
varpå Johanna svarar: "- Fyyyra. Hur gammal är du?"
och jag svarar: "- Tre."
Hon hade med andra ord fyllt år redan, men inte jag.
Efter den dagen var vi vi bästisar. Och det gäller än. Precis som jag sagt tidigare så spelar det ingen roll att det kan gå flera månader mellan gångerna vi ses och hörs eftersom hon pluggar i Umeå - så fort vi ses så är det som om det vara bara häromdan. Det är så det funkar med själsfränder. För det är vad vi är. Corny. Men sant.
Lina lärde jag känna när jag började skolan. Det började med att vi lekte mycket på helgerna när jag var hos pappa, för hon bodde bara ett hus ifrån. Vad praktiskt det var när man var liten, ändå! Ens vänskapskrets var främst geografiskt baserad. Vi var i olika tjejgäng från början (från olika fritids), men med tiden så blev Lina och jag också bästisar och hon blev en del i vårt gäng.
Det bästa med Lina är hennes knäppa humor. Jag kommer ihåg att jag tyckte att hon var lite konstig först, för hon tyckte verkligen att udda saker var roliga... men ju mer vi umgicks desto mer smittade den där knäppheten av sig och när åren gick så gick det inte längre att avgöra vilka egenskaper som hade ursprung hos vem från början - vi formades efter varandra. Stöptes i samma stearin, brändes i samma ugn etc etc etc. Ni hajar.
Det båda dessa fantastiska tjejer har gemensamt är att de förstår mig så exakt att det nästan kan vara skrämmande. De stämmer av mina tankar och sinnesstämningar så snabbt och precist att det faktiskt nästan kan vara irriterande, haha. Men främst lyser de upp mitt liv och min livshistoria. För de där memoarerna skulle bli jävligt händelselösa om inte de hade varit med.
Inlägg
0 kommentarer :
Skicka en kommentar