onsdag 12 januari 2011

Dag 11 - Mina syskon

vid tangenterna: Jessica kl. 23:30

Jag har den lyxen att jag har både en lillasyster och en storasyster - vilket ju dessutom innebär att jag även ÄR både lilla- och storasyster. The best of both worlds, med andra ord! (Hannah Montana-låten spelas i mitt huvud nu.)
Mellan mig och Jenny skiljer det 4 år och jag var 7 år gammal när pappa och Kerstin fick Julia.
Det är lite samma sak när det kommer till mina systrar som med mina föräldrar - vid första anblicken av rubriken så känns det hur enkelt och uppenbart som helst att beskriva dem, men när jag väl ska komma till saken så blir det svårt. Hur gör man två så underbara, fina och i mitt liv så fruktansvärt betydelsefulla människor rättvisa i ord? I ett enda blogginlägg? Ay caramba...

Jag och Jenny bråkade mest hela tiden under större delen av vår uppväxt. Det var först när jag kom upp i slutet av gymnasiet som vi började kunna vara i samma rum mer än en halvtimma utan att den ena sprang iväg och grinade (jag) eller smällde i dörrar (Jenny). Hon åkte till USA i ett år och lustigt nog så började vi få kontakt då. Det kanske krävdes att vi befann oss på varsin kontinent för att vi skulle lära oss att uppskatta varann?
  När jag var mindre var Jenny min och mina vänners idol. I högstadiet lånade jag hennes kläder och parfymer utan att fråga (såklart) och tränade upp ett fantastiskt minne för detaljer tack vare det - jag ställde alltid tillbaka parfymflaskorna eller cd-skivorna eller vad det nu var det gällde på exakt samma ställe i exakt samma vinkel som de stod eller låg. Paniken som infann sig om hon redan var hemma när jag kom hem från skolan i hennes jeans eller tröja var inte nådig! Som tur var hade jag mitt rum precis vid ytterdörren, så jag kunde göra en blixtsnabb reträtt och byta om för att vid första bästa tillfälle smita in och återlämna plagget ifråga när hon inte såg.
Jag vet inte riktigt när det blev så att hon gick från att bara vara storasyster till att bli min vän, men det är hon i alla fall. Dessutom har ju hon och Jens gett oss allihop de två finaste små tjejerna man kan drömma om, som får oss alla att skratta och le så mycket och så ofta.
Hur kan man beskriva Jenny med bara ett fåtal ord? Hmmm.
Tjurskallig, strålande, livsfarlig, underbar, rolig, kärleksfull och snygg (det måste gå i släkten). Hon har lite av pappas stundtals vresiga sätt, men hon gottgör det alltid med värme senare. Jag och pappa har det gemensamt att vi kan balla ur och få utbrott på någon, för att fem minuter senare komma smygande med dåligt samvete. Jenny är lite mer långsint! Hahaha. Just sayin. De där minuterna är bara lite längre för henne. Ge henne en vecka (eller två) och hon är den som ringer som om inget har hänt.


När vi var mindre kunde jag och Bobon bli så trötta på Julia, för hon följde alltid efter oss och ville vara med när vi lekte. Förstås. Jag gjorde ju samma sak med Jenny och hennes bästis när jag var liten.
Jag och Bobon hittade dock på allt möjligt för att avskräcka Pulia. Bland annat så kunde vi helt plötsligt titta på varann och säga "Men, vart är Juuulia?" och låtsas att hon hade blivit osynlig, sedan gick vi runt och pratade och låtsades som ingenting när Julia förtvivlad sprang efter oss och skrek "Jag är här! Jag är ju här!".
Fy, vad elakt. Jag får dåligt samvete och vill bara krama henne när jag tänker på det. Fast vi brukar skratta åt det nu, så jag tror inte att hon är sårad för livet, trots allt.
  En annan gång lurade vi henne att det fanns små elaka tomtar som kallades "Dom". Om man var dum så kom "dom" och tog en, och om man berättade om "dom" för någon vuxen - ja, då kom "dom" självklart också. Julia blev livrädd och sprang upp på övervåningen - för att återvända ner med pappa som var förbannad och frågade vad det var vi lurade i Julia. Så fort han gått upp igen - efter några väl valda ord - så tittade vi på Julia och jag sa "Nu kommer dom och tar dig inatt."
Som sagt, vi kunde vara ganska elaka. Andra gånger hade vi väldigt roligt. Eftersom jag och Jenny fortfarande bodde hos pappa och Kerstin varannan helg när vi var mindre så var Lina nästan alltid hemma hos oss då. En av våra favoritlekar där Julia fick vara med var "barnhem". Vi gjorde egentligen inte så mycket då, leken gick i själva verket mest ut på att bygga mysiga kojor uppe i Julias rum och skratta åt kassetbanden med Moraträsk och dylikt som Julia hade (det satte liksom "barnhems-stämningen", tror jag var tanken).
Första gången jag kände den där beskyddande "Nej, nu JÄVLARRRR"-känslan för Pulia var en gång i gymnasiet när hon kom hem gråtandes från skolan när jag och Lina satt och drack te i köket. Det var några ungar som hade följt efter Julia nästan hela vägen hem och kastat snöbollar på henne trots att hon sagt åt dem att låta bli (såklart - elaka ungar är elaka ungar är elaka ungar och de ger själva fan i om de blir ombedda att sluta vara elaka). Så förbannad som jag blev då visste jag nog inte ens om att jag kunde bli å någon annans vägnar förrän där och då. INGEN JÄVLAS MED MIN LILLASYSTER.
Vi gick ut och spanade om de var kvar i närheten, men det var de ju tyvärr inte. Jag önskar verkligen att jag hade fått ge dem en levande beskrivning av ett psykbryt.
  Om det hade varit NU så hade hon ju dock spöat ner dem helt själv med sina "Madonna-armar" som hon fått tack vare paddlandet. Vår lillasyster kommer nämligen ta OS-guld i kanot om några år. Bara så att ni vet.
  Sååå... Hur beskriver man Julia med bara ett fåtal ord, då?
Förvirrad, hopplöst glömsk och mästare på att tappa bort saker eller få dem stulna, oemotståndlig, fantasifull, kreativ och helfestlig.
Mina systrar förgyller mitt liv och är mina bästa vänner. Älskar dem såååå mycket och är så tacksam över att jag har dem.

1 kommentarer :

Systeryster on 13 januari 2011 08:17 sa...

Blir ju lite rörd nu!
Älskar dig<3

 

Dear Jessie Copyright © 2014 First template by Antonia Sundrani Vinte e poucos