När det kommer till dem som står mig allra, allra, allra närmast och som betyder så mycket att man knappt kan hålla tårarna tillbaka vid bara tanken på att försöka förklara hur stor inverkan de haft - då får jag svårt att hitta orden. För hur beskriver man två människor som varit så självklara i ditt liv - kanske de enda som har varit just det - ända sedan du tog ditt allra första andetag? Och som dessutom gett dig ynnesten att få inte bara två föräldrar, utan flera?
Min mamma och pappa separerade när jag var tre år, tror jag. Jag var för liten för att minnas det nu. Deras separation har aldrig varit något dåligt i mina ögon - om man inte är kära i varann är det bättre att gå skilda vägar och bli två glada föräldrar på varsitt håll istället för olyckliga på den enda platsen barnen har som grogrund. Jag och Jenny bodde hos pappa varannan helg och varje pappa-helgs-fredag så hyrde vi film som jag och Jenny självklart fick välja. Nästan varje gång valde vi "Svärdet i stenen". Pappa borde ha varit så fruktansvärt less på den filmen, men han lät oss hållas.
Pappa var ihop med Kerstin redan då och mamma har berättat att jag var helt lyrisk när pappa lämnade oss en söndag och jag skrek: "MAMMA! Kerstin sov över hos oss!". I mina ögon var det väl som om ett överrasknings-pyjamasparty hade ägt rum och det var ju helfestligt.
De gifte sig när jag var 5 eller 6 år (haha, stenkollen..;P) och sedan fick de ju vårt lilltroll, Julia -93.
När vi var små var mamma särbo med Jörgen, som numera går under det aningen suspekta epitetet "min låtsaspappa när jag var liten". Hans humor är än idag något av det som jag tror har format min egen allra mest.
Han hade mustasch, pilotbrillor, segelbåt och motorcykel (och en svart Saab) och varje gång jag ser Magnum P.I kommer jag fortfarande att tänka på Jörgen.
När jag gick i 9:an blev mamma ihop med sin gamla ungdomskärlek Curt igen, och när jag gick i ettan på gymnasiet så flyttade hon till ett underbart litet hus på landet utanför Örebro med honom medan jag i min tur flyttade till pappa & Kerstin på heltid. Mamma & Curt är skilda nu sedan ett drygt år tillbaka, men de är fortfarande vänner och jag ser fortfarande Curt som min låtsaspappa. (Jag vet att vissa tycker att det låter "taskigt" eller whatever med det där "låtsas", men det är så jag alltid har sagt och för mig är det inget negativt menat.)
Min mamma och pappa separerade när jag var tre år, tror jag. Jag var för liten för att minnas det nu. Deras separation har aldrig varit något dåligt i mina ögon - om man inte är kära i varann är det bättre att gå skilda vägar och bli två glada föräldrar på varsitt håll istället för olyckliga på den enda platsen barnen har som grogrund. Jag och Jenny bodde hos pappa varannan helg och varje pappa-helgs-fredag så hyrde vi film som jag och Jenny självklart fick välja. Nästan varje gång valde vi "Svärdet i stenen". Pappa borde ha varit så fruktansvärt less på den filmen, men han lät oss hållas.
Pappa var ihop med Kerstin redan då och mamma har berättat att jag var helt lyrisk när pappa lämnade oss en söndag och jag skrek: "MAMMA! Kerstin sov över hos oss!". I mina ögon var det väl som om ett överrasknings-pyjamasparty hade ägt rum och det var ju helfestligt.
De gifte sig när jag var 5 eller 6 år (haha, stenkollen..;P) och sedan fick de ju vårt lilltroll, Julia -93.
När vi var små var mamma särbo med Jörgen, som numera går under det aningen suspekta epitetet "min låtsaspappa när jag var liten". Hans humor är än idag något av det som jag tror har format min egen allra mest.
Han hade mustasch, pilotbrillor, segelbåt och motorcykel (och en svart Saab) och varje gång jag ser Magnum P.I kommer jag fortfarande att tänka på Jörgen.
När jag gick i 9:an blev mamma ihop med sin gamla ungdomskärlek Curt igen, och när jag gick i ettan på gymnasiet så flyttade hon till ett underbart litet hus på landet utanför Örebro med honom medan jag i min tur flyttade till pappa & Kerstin på heltid. Mamma & Curt är skilda nu sedan ett drygt år tillbaka, men de är fortfarande vänner och jag ser fortfarande Curt som min låtsaspappa. (Jag vet att vissa tycker att det låter "taskigt" eller whatever med det där "låtsas", men det är så jag alltid har sagt och för mig är det inget negativt menat.)
Kort om mamma:
Hon heter Britt och gillar att sy, titta på Hem till gården (haha) och skrattar åt sån där humor i filmer när folk ramlar och slår sig. Som när Nordberg dras under den där bilen (eller gör illa sig i största allmänhet) i "Den nakna pistolen", t ex. (det ÄR ju roligt. Men jag menar bara att det är klassiskt exempel på när mamma skrattar så att hon gråter. Efter skilsmässan har hon Bertil (vår dvärgschnauzer) hos sig och han är väl mannen i hennes liv just nu.
Hon blir sällan förbannad, men när hon blir det vill man inte vara den som orsakat det (den regeln gäller väl alla som är så? ... inklusive jag själv.). Överlag är min mamma en så otroligt snäll och generös människa som alltid har satt oss främst och sig själv långt ner på listan och som slitit så hårt för att vi skulle ha det bra. Och du lyckades mutti, det vet du va? Vi är stolta över att vara dina döttrar!
Kort om pappa:
Han heter Jan (kallas Janne) och är en prylnörd - precis som yours truly. Det går i arv. Pappa har ett brett spektra av fascinationer, allt från bilar, telefoner, båtar, löpning och djur. Och då menar jag smådjur som han kan spana på i trädgården. Hans små vänner Bålis (bålgeting), Skatis (skata) och Spindlis (spindel) är bara några exempel. Som ni anar så är han mycket kreativ med namnen också. Även fast han inte riktigt vill erkänna det så är han en kattmänniska också - varje gång vi pratar i telefon frågar han hur det är med katterna. Jag tror nog att både han och Kerstin tyckte det blev lite tomt i huset när Lizzie följde med mig i flytten...
Han är väldigt strukturerad och får saker gjorda - oftast omgående. Mellan tanke och handling är det inte så långt med pappa, på ett bra sätt. Han är den där fasta punkten som man vet skulle gå över hav och bergkedjor för att hjälpa dig om det var nödvändigt. Bokstavligt talat; Pappa skulle snöra på sig löparskorna, sätta på sig kaninpälsmössan och slänga mountainbiken över axeln och ge sig iväg.
Hon heter Britt och gillar att sy, titta på Hem till gården (haha) och skrattar åt sån där humor i filmer när folk ramlar och slår sig. Som när Nordberg dras under den där bilen (eller gör illa sig i största allmänhet) i "Den nakna pistolen", t ex. (det ÄR ju roligt. Men jag menar bara att det är klassiskt exempel på när mamma skrattar så att hon gråter. Efter skilsmässan har hon Bertil (vår dvärgschnauzer) hos sig och han är väl mannen i hennes liv just nu.
Hon blir sällan förbannad, men när hon blir det vill man inte vara den som orsakat det (den regeln gäller väl alla som är så? ... inklusive jag själv.). Överlag är min mamma en så otroligt snäll och generös människa som alltid har satt oss främst och sig själv långt ner på listan och som slitit så hårt för att vi skulle ha det bra. Och du lyckades mutti, det vet du va? Vi är stolta över att vara dina döttrar!
Kort om pappa:
Han heter Jan (kallas Janne) och är en prylnörd - precis som yours truly. Det går i arv. Pappa har ett brett spektra av fascinationer, allt från bilar, telefoner, båtar, löpning och djur. Och då menar jag smådjur som han kan spana på i trädgården. Hans små vänner Bålis (bålgeting), Skatis (skata) och Spindlis (spindel) är bara några exempel. Som ni anar så är han mycket kreativ med namnen också. Även fast han inte riktigt vill erkänna det så är han en kattmänniska också - varje gång vi pratar i telefon frågar han hur det är med katterna. Jag tror nog att både han och Kerstin tyckte det blev lite tomt i huset när Lizzie följde med mig i flytten...
Han är väldigt strukturerad och får saker gjorda - oftast omgående. Mellan tanke och handling är det inte så långt med pappa, på ett bra sätt. Han är den där fasta punkten som man vet skulle gå över hav och bergkedjor för att hjälpa dig om det var nödvändigt. Bokstavligt talat; Pappa skulle snöra på sig löparskorna, sätta på sig kaninpälsmössan och slänga mountainbiken över axeln och ge sig iväg.
Inlägg
0 kommentarer :
Skicka en kommentar