Get over it.

Jag läste ett citat av Megan Fox för ett tag sedan, där hon sa att varje ny tatuering hon gör är som ett "Fuck you" till alla som säger åt henne att inte göra det.
Jag förstår vad hon menar. Herregud, bara för att jag planerar några tatueringar nu så betyder det inte att de är enorma och/eller ogenomtänkta. Jag gjorde min första tatuering när jag var 18. Nästa 2 år senare och den efter det ett år efter den andra. Sedan dröjde det drygt 3 år innan jag tatuerade mig igen, min senaste. Det betyder inte att jag enbart ville göra den enda tatueringen och den var den enda som tog form i mitt huvud under de där dryga 3 åren. Den enda grejen är att jag nu har fått tummen ur och ser till att agera istället för att bida min tid.

Den frågan som jag ruttnar fortast på är "Tänk om du ångrar den där sedan när du blir gammal?".
Varför skulle jag ångra mig? När man väljer att tatuera sig så vet man att den sitter där sedan. Man är medveten om att det är ett beslut som inte är lätt att ångra (men det är ju inte omöjligt numera, bör tilläggas).
 Jag är snart 25 år och är ung och stark nu. Det är nu jag visar min kropp och dess utsmyckningar - när jag är gammal kommer jag högst troligen inte göra det på samma sätt. Varför skulle jag ångra mina tatueringar när jag är gammal? De är ju en del av mig. En tatuering är som ett födelsemärke - fast ett snyggt, som du fått välja själv och som du inte behöver oroa dig för att det kan vara cancer.
Jag finner faktiskt den nästan skräckslagna respekten som många (gärna lite äldre) människor verkar hysa för tatueringar smått komisk. Herregud, det är ingen stor grej! Det är lättare att hitta en person med minst en tatuering numera än att hitta någon helt utan.

 Jag tänker inte försvara vad jag väljer att göra för att tycka mer om min kropp och för att glädja mig själv. Det är som sagt min kropp. De flesta av oss spenderar större delen av tonåren med att oroa oss över vad andra tänker om oss och om hur vi ser ut, om vi duger i andras ögon - jag är klar med det för länge, längesen. Mina tatueringar är för mig och ingen annan. Och det enda det här inlägget egentligen handlar om är att jag har pms och är trött på att folk ifrågasätter mina blivande tatueringar och därigenom indirekt ifrågasätter min tro på mig själv. OCH DET GER DE SJÄLVA FAN I, OKEJ? Haha.

Imorgon ska jag titta in hos den grymma killen som ska göra mina kommande tatueringar för att diskutera dem, och jag ser fram emot det som Homer Simpson ser fram emot middag! GONATT!:)