fredag 29 juli 2011

Visby tur och retur pt 3

vid tangenterna: Jessica kl. 00:07
Shabby Shakespeare och SOL
Jorå, solen hittade till Gotland till slut! Vi styrde kosan mot Roma och Roma Kungsgård där vi fikade på cafét som även är en inredningsbutik med ett så snyggt namn som Shabby Shakespare. Eftersom denna plats även hyser Romateatern med dess ståtliga trästaty av just Shakespare runt husknuten så fanns det mycket att titta på där. Någon gång skulle jag vilja se en föreställning där! Det måste vara grymt stämningsfullt.

På kvällen grävde vi oss lite djupare in i Visbys innerstad och hamnade på Köpmannen II. Vi fick vänta alldeles för länge bara på att få varsin meny vilket jag inte tycker är okej, men det var två stressade servitriser som hade hand om hela uteserveringen, så det får man nog skylla på överhuvudena som planerat dåligt. Jag är dock glad att vi inte reste oss upp och gick, för när vi väl fick in maten så var det värt det. Min Ceasarsallad var nog den bästa jag ätit någonsin! Med den största, mest tillplattade kycklingfilén jag skådat. Hahah. Tobbe tog en pastarätt med kyckling (ja, den hette nog faktiskt Kycklingpasta, orginellt värre!) som han också var nöjd med. Tack vare den bristande servicen så valde vi att skippa efterrätten även där och ta oss ner till Glassmagasinet istället för att slå till på varsitt lass med glass (höhö), sittandes på en bänk vid vattnet. Skrattandes åt våra töntiga interna skämt (båda) och ååååhhh:andes åt varenda förbipasserande hund (jag).
  Det var en fin avslutningskväll.
Väl tillbaka på hotellet, ganska tidigt eftersom vi skulle upp tidigt för att hinna äta frukost idag innan vi skulle checka ut och rulla nerför backen till båten, så packade vi och kollade på "We are Marshall" som gick på 6:an. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag började grina. Så fort man tror att man är safe så händer något fint eller sorgligt eller både och och så är det kört igen. Grym film. Mhmmm.

0 kommentarer :

 

Dear Jessie Copyright © 2014 First template by Antonia Sundrani Vinte e poucos