Jolene & fläkten

Både Lilly & Jolene var väldigt fascinerade av min Polaroid-kamera - vilket jag förstår, för jag var själv någonstans mittemellan dem i ålder när jag kom i kontakt med en för första gången. Det var på dagis och fröknarna tog en bild på varje unge som sedan sattes fast med en klädnypa i ett snöre ovanför ens hylla (där man hängde ytterkläder och så). Det var där jag blev kär för livet!:D 

Jag tycker fortfarande att det är lite magi över det hela - nästan ännu mer nu med den nya ZINK-teknologin (zero ink). INTE ENS BLÄCK BEHÖVS, liksom! 

Anyways. Jag tycker den här bilden på Jollisbollis är så söt. ☺ Gosunge alltså.

Och det tycker Lizzie med! Hehe;)

This.

Det kommer alltid finnas en hand för dig någonstans.

Mamio vad det regnar.

Jag hade säkert hört den tidigare. Jag är ett något sporadiskt Håkan-fan, men det var mest hans solodebutplatta som nötts i mina högtalare. Men jag hade säkert hört den här tidigare. Men den hade inte nått mig då. Inte som den här stunden, i juni 2008, i bilen på väg mot Tovetorp. Mamma hade plockat upp mig och Tobbe på Örebros resecentrum och nu satt jag alltså i bilen med henne, Tobbis och med en lycklig Bertil i knät. Och när vi närmade oss Tovetorp så kom den här låten på radion. Och jag behövde bara höra det mjuka introt för att bli liksom uppfylld av en så fin känsla. Det var som om den här sången var som gjord för att betrakta solens strålar som silades ner genom trädens grenar medan en lycklig hund trycker sig mot ditt bröst och den människan du älskar mest i hela världen sitter där bredvid dig.
Egentligen är det ju en ledsen sång, men för mig har den aldrig varit det. För mig är den sommar, det där gröna ljuset som bildas av solen i lövverken och glädjen över att vara på en av mina favoritplatser på jorden med några av mina favoritpersoner (och hund).

"Jag har hört att du träffat nån och den här gången är du riktigt säker."

Finaste fyndet:

Medan "Fragment" låter oss komma in i Marilyns huvud så visar den här boken hennes yttre, vilket aldrig kommer att bli söndertjatat. Vackrare människa får man leta länge efter. Enligt mig så kompletterar böckerna varann riktigt bra - tillsammans med Joyce Carol Oates´ "Blonde".

Den här känslan, idag:

Tom Petty - California

Bortglömda skatter

Öppnade en ask som jag inte mindes vad jag hade i igår - och hittade en massa armband som inte sett solen på ett bra tag, så att säga. 

Hjärtat är köpt på Rusta i Visby (haha) sommaren 2010 (sista gången vi var där med hela partygänget) och det med pärlorna har jag fått av Julia vid något tillfälle (hon har gjort det själv). Minnen och kärlek. Fint.

För det vidare:

Angående det här inlägget  hos BK och hela "För det vidare"-kampanjen.

Jag (eller vi, vill jag skriva egentligen, mest för att större delen av mina närmaste vänner nuförtiden faktiskt är samma människor som jag gick i skolan med, men det är ju ändå ur min synvinkel detta är - och jag vet att vi har olika uppfattningar om detta - så det blir jag) hade faktiskt ett antal bra lärare, men det är två stycken som jag kommer att tänka på i det här sammanhanget. Först är det vår svenskalärare i högstadiet, Peter. Han var en bra lärare på många sätt och vis, men personligen har jag en egen plats för honom i hjärtat eftersom han litade på oss. Överlag var vi hopplösa med att sitta och surfa på lektionerna - men Peter lät oss hållas eftersom han visste att vi ändå fick jobbet gjort förr eller senare. Så länge han hade våra uppgifter på sitt bord när deadline var kommen så lät han oss hållas - oavsett om halva klassen satt och skrev till varann på lunarstorm (ja, så gamla är vi att det var den hetaste sajten då) eller jag och Johanna tog slut på allt bläck i skolbibliotekets färgskrivare på bilder av herrlandslaget i handboll som vi kunde tejpa upp på våra flickrumsväggar. Dessutom var Peter den som gav mig mitt enda MVG i slutbetyget.
Att en lärare litar på en betyder mer än man kan tro. Att som tonåring känna att man har en vuxens förtroende är något som gör att man växer och tar till sig det där utnötta budskapet om ömsesidig respekt.

Den andra läraren jag måste nämna är Börje. SO-Börje. Han var bara så skön och speciell. En person som alla hade respekt för och som det var en bragd att lyckas få att dra på smilbanden. Det är svårt att beskriva honom, men när jag ska försöka sätta ord på hur han var så brukar jag vilja säga såhär:
Om Börje var ett djur så skulle han vara en ettrig, robust och envis stenbock. Jag kan se framför mig hur han stretar uppför ett berg i typ 90 graders vinkel,  sur vind och fallande regn utan att någonsin ändra på takten. Ytterst få saker kunde störa honom när han undervisade. Han gnetade igenom lektionen - och höll det intressant - tills han var klar och sedan var det inte mer med det.

Nu råkar det ju vara så att jag känner ett antal nyblivna lärare och jag är övertygad om att de kommer att bli just sådana som - just det - för det vidare.

and right there where we stood was Holy ground

Man har ju hört det där om att människor kommer in i ens liv av en anledning och att vissa helt enkelt inte är menade att vara kvar, att de kommer när du behöver dem för att sedan låta dig gå vidare - och göra detsamma själva. Ibland korsas helt enkelt våra vägar av människor som är menade att förgylla ditt liv i en viss period - och man vet det inte då, men vänskapen har alltså ett bäst före-datum. 
Jag tyckte alltid att det där lät så... deppigt. Men någonstans på vägen under åren som gått så har jag tagit till mig sanningen i det och insett att det inte alls är deppigt, det är bara... sant.

Tänk att en människa kan betyda så mycket i ditt liv att den blir ett eget kapitel. Som en tidsålder. 

Vissa kommer till dig när det är svårt och allt du önskar är att någon ska förstå och hjälpa dig att fly på något sätt. Andra kommer när din själ behöver vila, behöver något nytt som lyfter upp dig och sedan får dig att landa - och ibland snubblar du bara över en tvillingsjäl som är i exakt samma fas som du befinner dig i. 

Tänk hur mycket de lärt mig, jag lärt dem, vi lärt varann. Jag har lärt känna mig själv genom dem, upptäckt sidor hos mig som jag inte kände till och lärt mig uppskatta den där tjejen som är jag genom att se henne genom deras ögon. 

 Jag ångrar inte en enda vän.
För i slutändan, bortom alla jag-minns-knappt-sista-gången-vi-sågs och alltmer sällan förekommande försök från ena eller andra parten att hålla kontakten, då är det internskämten, de dråpliga situationerna, skratten och samhörigheten som finns kvar. Det som kan få ditt ansikte att spricka upp i ett okontrollerat leende när du är ute och går och en viss låt hoppar fram i dina hörlurar, det som får dig att dra en anekdot som bara just den personen som var med just då ser det roliga i för en smått förvirrad åhörare, det som får dig att bokmärka det där kapitlet. Kapitlet om just den vännen. Och när jag träffar någon, någon som förstår mig och som jag finner mig sådär bekväm med - då kan jag undra för mig själv: "Kommer du vara kvar? Eller kommer vi att skiljas åt?"  Ibland bara vet man. Och ibland är det inte riktigt klart ifall man möts lite hastigt i ett vägskäl eller i en evighetsrondell där man kan snurra runt tillsammans i all evighet, i fullkomlig harmoni.

Åh Britney... ♥

bild via bitterblondin

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Brit´s outfit på bilden ovan, det känns nästan som om hon slår något rekord. Jag tror det är joggingskorna och strumporna som hon bytt ut de sedvanliga uggsen med som gör det. Annars är det ju en ganska regelrätt Britney-på-stan-outfit: Linne med synliga bh-band kombinerat med ett par pyjamas(?)shorts. Och så förstås hennes karaktäristiska hårtofs mitt uppe på hjässan. Jag vet inte om det är ett erkänt uttryck, men jag har kallat den där uppsättningen för en "Britney-tofs" sedan typ 2003. Tror inte att jag är ensam om det. 

Nu kanske det låter som om jag rackar ner på Britney, men det är faktiskt motsatsen jag vill göra. Säga vad man vill om henne, men hennes privata klädstil har nog ingen stylist ens fått komma i närheten av. Och det tycker jag att hon ska ha cred för! När jag ser paparazzibilder av henne på stan med fula fyrkantiga solglasögon (trendig stil anno 2002), slitna uggs, smutsiga mjukiskläder och så hennes tofs... då kan jag sucka lättat och veta att vissa saker förändras aldrig. Att "Big bang theory" är fruktansvärt överskattat, OLW´s ostbågar är de godaste, Hitlers mustasch är ett tecken på ondska och så Britneys privata klädstil. Några fasta punkter att förankra sina värderingar i, liksom. 

Förstå hur mycket SKIT hon fått för sin tofs genom åren! Och ändå håller hon fast vid både den och sin stil. En av anledningarna till att man måste förlåta henne för de senaste årens skivor. Dessutom verkar hon ju ha kommit något magiskt på spåren: bilderna under är från slutet av 2004. Ser hon en dag äldre ut på bilden från häromdagen? NEJ! 

via google

Min lilla apa som jättejätteliten apa.

(Ja, jag kallar Lilly för min apa av flera olika anledningar - ingen är dock att hon ser ut som en(; Men hon kan vara en vrålapa och en klätterapa ganska ofta... Bland annat därifrån kommer det, haha.☺)

Det här var INTE igår! 

(För igår fyllde ju den här lilla på bilderna typ 9 månader gamla bebisens lillasyster 2 år!)

Hahah, jag kan inte komma över hur REN och len och fin Ninis (gosedjurskaninen) var här! :D Och han ser så stooor ut mot lilla Lillyn! De båda har förändrats en del under de här snart 6 åren - men de hänger fortfarande ihop!♥HEJ KÄRLEK.

Åh, kära gamla torsdag.

Höstförmiddag på Höjdgatan.

Familjefoto av damerna.

Jag gillar verkligen Anna Dello Russo-brillorna, de är så excentriska och matchar crazy cat lady-imagen jag har en tendens att få ibland. Hehee. Speciellt idag tog de ju uppmärksamheten från mitt likbleka fejs och smutsiga hår! Men å andra sidan så gör ju Lizzie det också - världens finaste tjej. Mjau.
Det brukar vara väldigt mycket Puff här i bloggen, men idag blev det Lizziemomo för hela slanten. Det kan ju vara bra att visa att hon lever och inte ligger i en frys på Parken Zoo i Eskilstuna...

En liten inflikning om gårdagens Kalla fakta:
Fy vad jag mådde dåligt av att se det där igårkväll. Jag visste inte om jag skulle titta eller ej, för jag blir så fruktansvärt illa berörd när det gäller djur, men det stod på när jag skulle sätta igång xboxen och jag liksom frös fast. Oavsett om det är vinklat eller ej så kan ingen förneka att det inte ser bra ut från vilken vinkel man än ser på det.

Till trevligare ämnen: Isabellas JULNUMMER trillade ner på hallmattan idag! Eeeeeep! Jag har sett ett julmagasin ute i butik, jag tror det var Allers juspecial...? Nu börjar de droppa in! Amelia jul är ju helig för mig, haha, men helst vill jag ta med mig ALLT som har jultema hem från tidningsstället. Det kan vara allt från Bamse till Sköna Hem. ;) På tal om serietidningar så är ju Kalle Ankas julnummer (som alltid är ett dubbelnummer) obligatoriskt för mig. Det sitter i sedan mellanstadiet när jag började prenumerera och senare år när vi hade tidningen hemma på Hamngatan (jag och Pulia kunde typ bråka om vem som skulle ha den först - på lördagsmorgnarna till frukost kunde man bokstavligt talat sitta och hetsa den andra att läsa klart så fort som möjligt för att få den i sitt grepp). Julnumret innebär ofta också en Don Rosa-serie = all time high.

Neeejmen nu måste jag ta tag i mina inlämningsuppgifter. Imorgon är det fredag, åhhhhh weeeeeee!☺
LATERGATER!

for once I get the feeling that I´m right where I belong

Det är en sådan där dag då jag är lite extra tacksam över att jag pluggar och att jag gör det hemifrån. För en ensamvarg som jag så är det på många sätt det optimala, men ibland kan till och med jag bli lite sällskapssjuk, det ska erkännas. Framförallt saknar jag många av mina kollegor. Mina ekorrGOS liksom. Nathalujz, Kickimoj, Soffipropp oooooch jaaa, resten! Måste fika med dem snart.
MEN för att komma till poängen: Dagar som den här, när regnet skapar någon slags grå halvdimma i luften och det drar lite sådär halvsurt runt husknutarna, då måste jag säga att minnena av att sitta inburrad i en varseljacka och muttra surt när en bil närmar sig för att sedan tvinga fram ett leende när jag drar upp luckan till incheckningskuren... de piggar upp mig på så sätt att jag ju slipper det den här hösten och vintern.
Jag tror inte att de som aldrig jobbat med kundbemötande kan förstå riktigt hur mycket kraft ett enda leende till en främmande människa kan kosta på vissa dagar. Eller så är det bara jag... Men jag lovar, det har funnits dagar då jag på allvar inte kunnat föreställa mig hur jag ska kunna forma munnen till något som ens liknar ett leende då jag loggat in mig i incheckningen. Men så går man in i service-robot-mode och lyckas på något sätt ta sig igenom avgången.

En annan sak jag inte saknar är att gå ut till bilincheckningen sådana här dagar! Hahah. Misär, missnöje och svordomar medan man stretar mot regnet och blåsten och försöker undvika vattenpölarna på bilplan.(;

Två snabba: Min nya borste som jag köpte igår. ÄLSKAR den. Oh yes. I do.
Och så lite bra post som trillade in genom brevlådan;) 

Förhandsbokade Taylor´s nya album samtidigt. Lääääängtar.

Överkast

Det var inte igår jag använde överkast till sängen, direkt. Jag hade det i mitt flickrum från typ 6 till 18 års ålder, och efter det ruttnade jag och var vild och rebellisk och dissade allt vad överkast hette i många år (hehe). Fram till nu. Vi fick det här fina överkastet av mutti nu när hon flyttade - och nu undrar jag varför jag väntat så länge med att investera i ett (jag vet svaret: Jag har varit snål). Det blev så mysigt! Mjukt och gosigt och extra mycket att gräva in fötterna i vid läggdags. Mmmmm.

Dansa-mitt-i-ringen-och-gör-en-move-dansen

Jag kom att tänka på en sak idag när jag tränade. 
När vi började gå ut på krogen (2004 och framåt då... för helvete vad gammal jag börjar känna mig.) så brukade det alltid uppstå en grej på dansgolvet, typ var man än befann sig. Det kunde vara bara vår lilla grupp av varierande vänner som råkade vara ute den kvällen (åh, vårt gäng då... jag blir varm i hjärtat av att tänka på den tiden, haha!) men det hade en tendens att växa. Åkej, det jag talar om är att man dansade som i en ring, och så liksom turades man om att "hoppa in" i mitten av ringen och BUST SOME MOVES - för att få det att låta coolare än det var. Det var knappast så att man gjorde några feta headspins eller dylikt, utan det handlade mer om att göra något fånigt. Ibland blev det att de andra gjorde samma sak, typ som en fyllevariant av Följa John, ibland var det mer att de andra bara stod och tjoade och liksom "väntedansade" på sin tur.
Oftast blev det att man drog med alla möjliga främlingar (detta var en bra upptakt till att håva in ragget för kvällen) så att det blev en jättecirkel.
Jag har vaga, suddiga minnen av att detta kan ha ägt rum på tidigare DG-fester också...

Det jag funderade på var dock: Händer detta fortfarande? Är det en förekommande grej på dansgolven numera? GÖR KIDSEN DETTA NUFÖRTIDEN? Till sin jävla housemusik? Eller är det något som vi 80-talister har fått från keffa tv-shower som gick i våra ungdomsår?

Hahahaha. Åh. Jag är så danssugen att jag dör.

Rötter och saker som är svåra att dra upp.

Zlatan gjorde just mål, att döma av Tobbes vrål och sång därute i vardagsrummet. :D


Jahaja. Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om ett knepigt ämne, men jag vet inte riktigt om jag är upplagd för det just nu.
Det är den tiden på månaden då jag gärna överanalyserar saker och känslor och minnen och... ja, ni fattar. Så att säga.
... Äsch, nu gjorde Ungern mål också.
Men det handlar om att vara trött. Och att känna det som att man är ett skämt. Och att ständigt liksom behöva anstränga sig för att höras och att inte tas på allvar. För att allt man säger ska det drivas med. Skrattas åt. Plattas till, tryckas ner. Hånas. Den lilla narren i samtalet. Och hur vågar jag tro att samtalet kan handla om mig med? Att jag har rätt att relatera till något?
Och varför skulle något som jag verkligen vill berätta om vara tillräckligt betydelsefullt för att inte avbrytas?

I många år kände jag mig så på varenda släktkalas. Som skämtet. Det var fritt fram att skoja om mitt hår, mina kläder, mitt smink, saker jag berättade. Jag log och ingen hörde mitt ansträngda skratt eftersom det överröstades av de andras. Och jag lät dem hållas. Idag fattar jag inte varför jag inte sa ifrån. De hade lyssnat och respekterat min åsikt. Men man tänker inte så när man är 16,17 år. Inte jag i a f. Jag var den typen som blev tyst och gick in på toaletten och grät sedan istället. Det hade kanske underlättat om jag var mer av den utagerande typen som ställde sig upp och skrek rakt ut? Hehe.
Den enda som ibland märkte att jag blev ledsen var Julia, hon var så liten då och barn har ju en tendens att se sådant som vuxna missar.
Jag växte upp och den där känslan lämnades kvar med tonåren. Men nu har den smugit sig på titt som tätt och  när det händer så önskar jag att jag bara kunde säga DET DÄR GÖR MIG LEDSEN. "Du inser det inte själv - men du gör mig ledsen." Jag vet att det inte är avsiktligt, men nog fan känns det värdelöst ändå att bli avfärdad så snabbt.
Det är väl det jag vill få sagt med det här inlägget.

  Jag skriver inte det här för att få medlidande eller... whatever. Tro inte det. ☺ Jag behövde bara verkligen få det ur mig. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna såhär ibland. (I synnerhet när det är den tiden på månaden.) Snarare känner vi oss väl alla som den där osäkra tonåringen ibland. Inget fel i det. Är det någon del av livet då man traumatiseras typ varenda dag så är det väl då, så det är väl inte konstigt om man relaterar vissa scenarion till känslor man upplevde under de där åren.

Let´s leave it at that. Hoppas jag inte rev upp kartan till troubled teenagers memory lane för er, hahah. PUSS♥

En klänning som håller

Jag hade på mig samma klänning när jag fyllde 21 som när jag fyllde 26.
Det är en klänning som Kylie Minogue designade för H&M i ett samarbete som hette H&M loves Kylie och  jag minns att jag lyckades haffa den precis innan den tog slut på hemsidan. Jag tyckte om den då och jag tycker om den nu - och det bästa är att den sitter lika bra idag som för 5 år sedan!☺

Bzzy bee

Åhh, den här dagen har varit bra! Frukost på balkongen, gymma, fixa lite hemma, ströva runt lite på stan, lagat god middag, bio-date med hjärtat... Vi såg The Avengers - i 2D! YESS! Haha. Den gick i 3D alla andra dagar utom just idag, så eftersom jag uppriktigt sagt tycker att 3D är det mest överskattade som någonsin tagits fram av filmindustrin så var detta dagen D för vår del.
Filmen var grym. Jag älskar Iron Man!♥ Och så är det så roligt att se "Jake Wyler" från min söndertittade Not another teen movie (se den inte med mig - jag säger skämten och skrattar åt dem innan de kommer) som Captain America. Vem kunde tro det när man såg den här scenen 2002? Heheheee.

Känner att jag är ganska mycket för trött för att skriva något mer seriöst än detta idag, så nu tänker jag nog skutta till sängen och ba zzzZzzzzZZZ bredvid Tobbis. Imorgon är det fredag! Tjohej! Truddeluttidoo.

Hej Lover.

Japp, kvällen går i nostalgins anda. Nu har jag gått över till att kolla på mina gamla bilder på datorn. Det finns en del, om man säger så. Och det kan jag ju tacka bloggen och min gamla bilddagbok för, för utan dem så hade jag ju inte känt något behov av att dokumentera minsta lilla grej jag gör.

Den här bilden är en av mina favoriter på Tobbis. En av de ytterst få spontana bilder jag lyckats fånga honom på. Sommaren 2008 är det och det har precis fallit en liten sommarskur. Han ser ut som en liten busgrabb, hahaha. Åh, älskling.♥

Nostalgisk.

Jag sitter och läser arkiven från min gamla blogg, närmare bestämt inlägg från sommaren 2007. Det var typ den bästa sommaren - den första med Tobbis och den andra på DG (det var innan jag blev bitter och fortfarande tyckte att jobbet var typ det roligaste som fanns). Jag och Erik ("Cookie"!) var bästisar och varenda lördagsnatt spenderades på Telegrafen, som ju var nyöppnat och riktigt "hett" då.
Det var tider det. Sjukt att det blir 5 år sedan nu. (!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

moi, sommar 2007

I want you to want me for all that I am - I hope that you would try to understand

Jag lyssnar på SOLID HARMONIE! Hell yeeeaah. ROCK´N ROLL! De är för evigt intatuerade i min minnesbalk ihop med sjätte klass.

På allvar - varje gång jag hör "I want you to want me" så minns jag PRECIS ett specifikt ögonblick från Svandammsskolans musikhus, jag kan precis känna doften av dammet från grusgången utanför huset och vårpirret i magen. Den känslan är VÅR för mig. Det är svårt att beskriva ordentligt.

Jag lyssnar bara på tre låtar - för de gjorde typ bara tre som var bra. (hahah) Utöver nyss nämnda dänga så var det ju dessa:
"I´ll be there for you"
"I wanna love you"

Man anar ett tema i titlarna. (...)
OCH DERAS STYLING VAR JU BARA FÖR GRYM.

Hahahahahahahahahahahaha.