Jaha, vad ska man göra med den här dagen då? / dravel om (den fantastiska) Marian Keyes

Ohh. Imorgon ska jag jobba! Jag längtar efter att se mina kollegor. Det ska bli mysigt. Förutom lite hosta och liitelite raspande på stämbanden så är det inte många spår kvar av förkylningen idag. Wihooo! Limecat is very pleased. De senaste två nätterna har jag sovit utan hostmediconen också, vilket är skönt för den gav mig en huvudvärk värdig en praktfull baksmälla vilket gjorde att det första jag ville göra (och gjorde) när jag vaknade var att kasta mig över smärtstillande tabletter.

Idag har jag hittills inte gjort mycket, vilket i och för sig är bra eftersom tanken ju är att jag ska ladda för att vara så pigg som möjligt till imorgon. Jag har druckit te (förstås) och läst. Jag läser Marian Keyes´ "En oväntad semester" för 526:e gången, typ. Älskar den. Jag tror faktiskt att det var den första av hennes böcker jag läste. Den eller "När Lucy Sullivan skulle gifta sig".
 ... Nä, det var "... semester". Det är nog också min favorit om jag MÅSTE välja en. Av de nyare titlarna som kommit de senaste åren så tycker jag mest om "En förtjusande man" från 2009. Jag vet att en del tycker att det kan bli lite rörigt när man hoppar mellan olika personer med varierande berättarformer, men jag har inget emot det. Nästan alla av hennes senaste böcker är ju i det formatet - det är ju faktiskt hennes standardgrepp numera, det är bara "Änglar" och "Är det någon där?" som inte är skrivna så sedan "Lucy Sullivan". När jag tänker på det så är Lucy den enda huvudkaraktären som varit "ensam berättarröst" och INTE tillhört familjen Walsh (hittills)!
Eureka! (Har inte reflekterat över detta tidigare, men jag inbillar mig inte på något sätt att jag är först med det konstaterandet.)
Ehmmm... ja, vart skulle jag komma egentligen?
Jo. Jag har inget emot det greppet, för förr eller senare så förstår man ju hur och varför personernas öden har med varandra att göra och jag tycker Marian är så bra på just det; Att leda ihop en ostyrig historia som tycks spreta åt alla möjliga håll till en fin, välkammad fläta.

Tänk att det är tredje advent på söndag! Nu rusar verkligen tiden framåt. I synnerhet känns det så nu när jag har varit sjuk och en vecka bara plockades bort, bara sådär. Jag hade verkligen laddat mentalt för helgen som var, "sista jobbhelgen innan julsemestern!" och när det blev en ligga-hemma-och-lulla-runt-i-morfindimma-samt-äta-glass-helg istället så känner jag mig lustigt nog nästan lite snuvad på... ehhh... den sista ansträngningen liksom. Nåväl, nåvääääl.
Jag jobbar åtminstone tis,ons och torsdag nästa vecka, så semesterkänslan kommer nog att hinna infinna sig till torsdagskvällen!;)

Förra året