I don´t wanna hear you´re sorry now/ The best thing you can do for me is just spit it out

Ibland kan jag inte låta bli att tänka det. "Tror ni att jag är dum eller?"
Jag kan bara inte släppa tanken. Finns det någon respekt där överhuvudtaget? Vad är det för konstig bubbla jag befunnit mig i - och har den spruckit nu?
Att aldrig bli tagen för given, aldrig vara den som blir tillfrågad - det gör mig förbannad. Efter lång trogen tjänst, som det heter. VILKET JÄVLA SKÄMT.

Och ge fan i att tolka in ett jävla skit i det här, för de som har något med det att göra kommer få veta och höra. Jag är bara jävligt less på att inte ens bloggen kan kännas helt personlig längre! Det som var MITT. Den fristaden man hade, en gång i tiden. Men nej. Det var längesen nu. Saker jag skulle vilja skriva om, roliga, tråkiga, bra och dåliga - de väljer jag att inte skriva om för att det helt enkelt är enklast så.

Jag är jävligt less på all BULLSHIT, helt enkelt. För jeeeesus, den har stått mig upp i halsen ett (bra) tag nu. Det är lustigt när man inser att personer som man inte känt eller stått nära särskilt länge i jämförelse med andra tycks känna en bättre än de man trodde borde veta vem man är vid det här laget.

Så. Behövde bara ösa det ur mig.


There´s a whole lot of things that I will forgive, but I just can´t take a liar.