Babies are slimy and not for me (not yet)

När vi väl ska skaffa barn och jag är gravid, då tänker jag inte lyssna på en enda "förlossningsberättelse" (tål för övrigt inte ordet). För vad gör det för nytta? Jag ser helt enkelt inte det smarta i det. Man ska föda ett barn. Mer än så är det inte. Är man gravid så är det pretty much ofrånkomligt liksom. Jag är så gott som helt säker på att jag inte kommer att må bättre av att höra andras upplevelser utan snarare bara gräma mig mer över det som kommer - i synnerhet eftersom det ofta frossas i blod och diverse kroppsvätskor när det ska berättas om förlossningar.
Jag har tänkt på det en del till och från, varför mammor verkar vilja skrämma upp blivande mammor så mycket. Varför kan de inte bara LÅTA DEM VARA? Kanske snarare peppa henne och pappan och förbereda dem på att deras liv de närmaste månaderna efter barnets födelse kommer vara väldigt, väldigt annorlunda. Men nej, då ska det skrattas rått och berättas blodiga historier. What´s up with that?

Nu säger jag inte att man är dum i huvudet om man tycker om att lyssna på dylika redogörelser, jag säger bara att jag inte är och inte kommer vara intresserad. Jo. Kanske av min mammas och min systers förlossningar - för de kan vara en hint om hur min egen kan bli. Fast det är verkligen ett stort kanske där. Jenny & mamma - säg inget om jag inte ber er, är ni snälla.
Jag har ALLTID satt hundvalpar/kattungar/hederligt hångel och tv-spel framför bebisar och det har inte förändrats. Man är helt enkelt olika. Och jag har svårt att se att hela min person ska förändras i sina grundvalar bara för att jag skaffar barn.
Jag känner att jag liksom vill poängtera det lite extra, för jag känner så många underbara tjejer som verkligen har sett sig själva som en blivande mamma i hela sitt liv och då är det svårt att förstå hur någon som inte gjort det tänker, jag förstår det. Men jag har inte längtat efter barn så som de har gjort, jag har inte känt att det var något som krävdes för att mitt liv skulle bli komplett. Inte alls. På allvar. Sedan kom 2 väldigt speciella personer in i mitt liv, dvs Tobbe & Lilly och då kändes det faktiskt som att jo - någon gång i en luddig, avlägsen framtid vore det kanske intressant att dela det med Tobbis. För Lilly (och nu även Jolene, förstås) visar ju att systrarna Majlund är bra på det där.
Men liksom... Det enda jag ber om är att mina barnkära vänner åtminstone försöker förstå mig på samma sätt som jag försöker förstå dem. För under allt skrik, kladd och rövtorkande finns det ju uppenbarligen något som är fint. Om jag anstränger mig till det yttersta anar jag det. Hahahah.

Den enda barnafödelsen jag kan tycka är rolig är en kollegas. Hon gick till jobbet och satt i incheckningen på kvällen, hade lite ont i magen men nääää, det var lugnt. Det slutade med att hon i princip blev ivägmotad till sjukhuset av chefen och några timmar senare var dottern ute! Hahahaha. Jag jobbar med underbara människor.