Åh Britney... ♥

bild via bitterblondin

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Brit´s outfit på bilden ovan, det känns nästan som om hon slår något rekord. Jag tror det är joggingskorna och strumporna som hon bytt ut de sedvanliga uggsen med som gör det. Annars är det ju en ganska regelrätt Britney-på-stan-outfit: Linne med synliga bh-band kombinerat med ett par pyjamas(?)shorts. Och så förstås hennes karaktäristiska hårtofs mitt uppe på hjässan. Jag vet inte om det är ett erkänt uttryck, men jag har kallat den där uppsättningen för en "Britney-tofs" sedan typ 2003. Tror inte att jag är ensam om det. 

Nu kanske det låter som om jag rackar ner på Britney, men det är faktiskt motsatsen jag vill göra. Säga vad man vill om henne, men hennes privata klädstil har nog ingen stylist ens fått komma i närheten av. Och det tycker jag att hon ska ha cred för! När jag ser paparazzibilder av henne på stan med fula fyrkantiga solglasögon (trendig stil anno 2002), slitna uggs, smutsiga mjukiskläder och så hennes tofs... då kan jag sucka lättat och veta att vissa saker förändras aldrig. Att "Big bang theory" är fruktansvärt överskattat, OLW´s ostbågar är de godaste, Hitlers mustasch är ett tecken på ondska och så Britneys privata klädstil. Några fasta punkter att förankra sina värderingar i, liksom. 

Förstå hur mycket SKIT hon fått för sin tofs genom åren! Och ändå håller hon fast vid både den och sin stil. En av anledningarna till att man måste förlåta henne för de senaste årens skivor. Dessutom verkar hon ju ha kommit något magiskt på spåren: bilderna under är från slutet av 2004. Ser hon en dag äldre ut på bilden från häromdagen? NEJ! 

via google

Det här med att sova riktigt, riktigt gott.

... Det gjorde jag inatt. Jag drömde massor, men det var ganska roliga drömmar (och ett resultat av att jag är gaaanska mycket på instagram - jag drömde att jag befann mig i miljöer jag sett där, haha) som kändes som evigheter. Och när Tobbe gick upp somnade jag om på en halv sekund, vaknade som i en dimma efter en halvtimma och var sådär skönt fast samtidigt lite läskigt förvirrad. Trodde att jag hade stängt av mitt alarm på något sett, men det hade inte ringt än. När Tobbe sen sa hejdå ytterligare en halvtimma senare så hade Puff sedan länge lagt sig uppe vid mitt huvud och vi somnade tillsammans om och sov som två stockar genom minst 3-4 snoozningar av mitt alarm som jag inte har något minne av att ha hört what so ever. 

Inte ens när jag väl kommit upp och ut på min morgonpromenad före frukost - I SNÖN - så kände jag mig riktigt vaken. Först borta vid Kullsta (typ 10 minuters promenad för er som inte bor i Nynäs) började jag känna att "okej, jag drömmer nog inte det här, jag ligger nog inte kvar i sängen egentligen, trots allt". Haha. Lite störd känsla, men så skönt. Hur ofta sover man egentligen sådär supermegajättemagiskt gott? Sådär så att istället för att det känns som om man bara lagt huvudet på kudden och blundat i någon minut när alarmet ringer så har det känts som om man sovit det dubbla timantalet än det man har? Magiskt.
Glädjen av en riktigt god natts sömn är faktiskt lite underskattad, om ni frågar mig. Haha.

):

Tänk att ibland krävs så himla lite för att man ska bli ledsen. Ibland känns det typ som att det är lika bra att lägga ut på varenda forum man finns på (blogg, Instagram, facebook, twitter, tumblr etc etc etc) att HEJ DET ÄR MIN "SPECIAL WEEK" SÅ VAR SNÄLLA FÖR JAG KAN INTE TA SKÄMT DE NÄRMASTE DAGARNA.

"Typer, klasser och objekt"

Jo. Det är kapitlet jag har uppslaget i boken jag har bredvid mig. Jag gillar programmering2 just nu, för nu i början är det mesta repetition och då får man ju känna sig smart och duktig som redan kan 80-90% av det vi går igenom. NÅVÄL, det lär inte vara länge till.;)

Jag kan ta det ganska lugnt idag, fick iväg båda mina inlämningsuppgifter för veckan igår så jag börjar titta lite på vad vi ska göra nästa vecka och så tänkte jag avsluta tidigt och ta helg.☺

Jag har pratat med tre nu på morgonen också och meckat lite med mina abonnemang. Det blir en ny telefon och ett nytt modem till mitt mobila bredband (äntligen kom jag ihåg att ta tag i det!). Jag älskar min SEM Arc sååå mycket, men den tär på mitt tålamod väääldigt ofta numera. Jag fattar inte vad det är med mig och mina telefoner - de har en levnadstid på runt 1,5 år sedan börjar de sakta die on me.
Samtidigt vet ni ju att jag är tekniknörd - en ny telefon är typ det roligaste som finns. Den här telefonen hade jag tänkt ha ett tag till egentligen, eftersom BlackBerryn stendog tidigare än beräknat. MEN eftersom jag typ är ett med min lur så måste jag kunna lita på att den gör det jag vill att den ska göra. Den får inte ta bort ljudet från spotify när jag är ute och går, tex. Jag får en mindre hjärnblödning av frustration då. Jag lovar - stressnivån i min kropp de stunderna (som har varit typ varje pw de senaste veckorna) är inte hälsosam. Jag kan typ känna hur det susar i huvudet för att jag blir så arg. Hahaha.

Oh well. Nu, om när det händer de närmaste dagarna, så kan jag trösta mig med att en Samsung Galaxy S3 är på väg till mig:) (Jag tror killen jag pratade med var övertygad om att jag hittade på att det var fel på min telefon för att jag ville ha en iphone5, när han föreslog den och jag sa nej kunde jag riktigt höra hur han faktiskt började tro mig, hahah.)
Dessutom ska jag få en modern variant av mobilt modem, så jag slipper den förbannade DONGELN (anno 2008) när jag väl använder det.
Jag tycker alltid att jag får bra hjälp och service av Tre, inget är omöjligt och de är ärliga och tydliga med vad som gäller (iofs är jag bra på att fråga om sådant jag vill ha förtydligat också) och eftersom jag själv jobbar med kundservice så är det sådant jag uppskattar☺
  Jag kan verkligen ruttna ibland när jag går in på deras facebook-sida och allt folk gör är att klaga och skriva konstiga saker om kundservicen och själva produkten som oftast känns misstänkt ogrundade. Jag vet inte... Ibland undrar jag om mänskligheten är uppdelad i två typer (utöver de som har en iphone och de som inte har det): De som tar sig tid att framföra sin åsikt till VARENDA tänkbar sak som de inte gillar och de som bara tar sig tid att framföra den när de verkligen uppskattar den.
Jag kan känna att den senare delen (ja, jag räknar mig själv dit, hehe) kanske inte lägger lika mycket tid på det, men när vi väl gör det så är det trovärdigt. Förstår ni min tanke? Det finns en jävla massa saker jag inte gillar, men jag pratar hellre om det jag tycker om, vill rekommendera och framhäva.

För att återvända till mitt abonnemangsmeckande så blev iaf summan av kardemumman att jag kommer undan en hundring billigare i månaden fast med typ samma tjänster och en bättre (eftersom den är ny och pigg) telefon. Det var inte ens vad jag var ute efter, men jag klagar inte!

Tankar i halvtid (på året).

Imorgon är det juni. (!)
Herrejesus. Året går m a o in på halvtid. That´s crazy. Jag har ju knappt vant mig vid att skriva den där 12:an på bankningslapparna på jobbet? Det var nyår för typ två veckor sedan? Och häromdagen fick älskade lilla Bertil somna in?

Nej. Det var ju visst inte så. Vilket omtumlande år 2012 har varit ändå, so far! Ett år för nystarter och avslut. Gripande härligt och olidligt smärtsamt. Livet tar helt enkelt i lite extra, sparkar ifrån med all kraft längst ner från bottnen och flyger upp högt över ytan.
  Jag tror att livet går lite i cykler. Vissa år känner man på sig att jävlar, det här blir ett år fyllt av milstolpar. Senast jag hade den här känslan var 2007. Det hände mycket då och det händer mycket nu. Känslan av att veta att jag kan släppa taget och dras med är uppfriskande och befriande och jag känner mig väldigt lyckligt lottad just nu. Jag har så mycket att vara tacksam för. Och en stor del av glädjen ligger i att mycket av det - långt ifrån allt, men mycket - har jag ordnat för alldeles själv. Att finna sig själv tar tid och jag har snubblat och tagit mig upp om och om igen, och nu står jag här med omplåstrade knän och armbågar och ett leende som går inifrån och ut.
  Och jag vet att mycket kan raseras i ett litet ögonblick, men JAG  och det jag står för inför mig själv: Det kommer att vara oförändrat. Och det är ju just den vetskapen som jag ska vika ihop, lägga ner i en ficka och plocka fram när det kommer motgångar och tuffa tider.

Jag fick höra av en person förra veckan att jag befinner mig utanför en grupp och att jag behöver ta mig in och ta min plats, ta mitt ansvar i den. Saken är bara den att min plats är utanför gruppen och det är inget fel i det. Jag måste inte vara i centrum för att fungera väl med andra och mig själv - jag är mitt eget centrum och det har jag alltid varit. Jag har aldrig tillhört någon specifik klick, utan varit den som kan flyta mellan de olika grupperna och trivas lika bra överallt. Det är ingen svaghet i mina ögon, det är en av mina största styrkor. Så, med all respekt till personen som sade detta, så har jag efter lite fundering kommit till slutsatsen att det inte stämmer.

Nu har jag flummat loss alldeles för mycket och jag har faktiskt jobbhelg på g, så jag ska sova nu. God natt mina små kycklingar!♥

Några avslutande väl valda (not) ord.

Åhhh vad jag ser fram emot en förändring. Det kommer att bli magiskt och jag är SÅ JÄVLA LADDAD.
Vissa vet redan vad det rör sig om men jag försöker hålla det lite low key tills det är mer uppstyrt och "på riktigt". Ni kommer få veta sedan, förstås. Jag är livrädd för att jinxa något men kan ändå inte helt hålla käften om det, haha. Sorry.

Jag beställde precis den här bok-boxen. Har velat ha de där böckerna i flera år, men så har jag glömt bort att beställa dem hela tiden - fram till nu! Ser fram emot den leveransen. :)

Nu säger Puff åt mig att gå och lägga mig, så det ska jag göra. Jag hör Tempur-kudden ropa mitt namn också, den ba: "Jeeeessssssssssicaaaa! Jeeeeeessssiiiicaaa! Komsi komsiii!"

Och förresten, det här med sommartid... Alltså. Varför? ORKA! Kör vintertid året runt istället... eller sommartid... vilket det nu är som forskarna menar är den "korrekta" tiden att leva efter. Man blir ju bara dum i huvudet av det här hattandet. Just när man är på väg upp ur vår-tröttheten - då ska man tvingas gå upp en timma tidigare på morgnarna. WTF????????? Det spelar ingen roll om jag går och lägger mig vid samma klockslag som annars, jag är lika efterblivet trött ändå nu. Gaaaah. Förr om åren (i min ungdoms dagar) kunde jag inte bry mig mindre - bortsett från om man var på krogen och oroade sig för att de skulle stänga en timma tidigare eller hoppades på att de höll öppet en timma längre - men de senaste åren har det verkligen SUGIT APRÖV varenda gång det är dags för sommartid.

Oh well. Nu går vi och lägger oss, vänner. Jag jobbar 17.00-21.30 imorgon (kasst) så jag har åtminstone sovmorgon. GONATT!♥

You´ll always find your way back home

På bilderna: Lizzie nu ikväll, i sann prydnadskatt-anda samt moi, på jobbet tidigare idag.

När jag har en pissig morgon och humöret bara är surt, surt, surt när jag kliver ut genom porten för att gå till jobbet - då sätter jag på Hannah Montana/Miley Cyrus på Spotify:en. Ibland är Disneychannels skapelser det enda som duger, liksom. Jag vet inte varför, men oftast hjälper det. Det är så lättillgängligt men ändå peppande liksom. Glatt. Motsatsen till surt.

Ni fattar.

Nu har jag bestämt hur jag ska ha semester i år. Lite senare än förra sommaren blir det, jag vill vara klar med högsäsongen när jag går och komma tillbaka när den är över. Sååå om det blir som planerat så flyr jag fältet innan Stockholmsveckan drar igång, haha. :)

Jag är sugen på nya tatueringar. Jag har typ fyrtio olika små idéer känns det som. Vissa är motiv och vissa är ställen jag vill ha något på. Gaaah. Det är inte bra att ha sin tatuerare närvarande på sin arbetsplats - man blir påmind om det hela tiden då jue!

En grej jag tänkte på när jag gick till jobbet för någon vecka sedan: Är det inte ironiskt att de vita strecken på övergångsstället blir röv-hala när det blir kallt? Borde inte de vara typ antihalk-behandlade, liksom? Jag vet inte hur många gånger jag hållit på att ramla när jag går över Nynäsvägen nu i vinter.

Det är den där tiden på månaden.

Ni vet. När habegäret börjar få det att klia i fingrarna.

Jag talar om dagarna före lön. Om någon trodde något annat.

Hej. Jag älskar mitt liv.

Jag satt och funderade på vad jag skulle kunna blogga om idag. Det har just inte hänt något, för jag jobbade ett Dolly Parton-pass (9-5), gick hem via stan när Bee bytte av mig i frakten och köpte med mig en vaniljlatte att förtära under vägen. Kom hem och landade i soffan, eftersom det är repriser av avsnitt vi redan sett av Byggfällan så tittade Tobbe på Simpsons med mig istället idag (måndagskvällarna har blivit lite av vår tv-kväll tillsammans med Sveriges Mästerkock-timman på onsdagar). Åt youghurt och tog kort på Puff när han satt på golvet nedanför och tiggde. En vanlig dag. Ingen särskilt bloggvänlig dag, sedd ur händelserikedomens vinkel, så att säga.

Och så gick jag in på Charlotta Flinkenbergs blogg och hamnade på det här inlägget, som ledde mig till den här bloggen. Och då kändes min dag väldigt betydelsefull, på något sätt. Jag har inte ont någonstans, jag är inte sjuk, jag orkar jobba och jag behöver inte skriva avskedsbrev till min familj. Herregud. Jag kan tycka att jag ändå är bra på att uppskatta de små sakerna i vardagen, men ibland är det bra med en realitycheck.

"Jag har träffat Linda som varit här och hälsat på sina föräldrar. Jag tror att vi båda förstår att det var sista gången som vi ses, ingen av oss sa något om det. Det är så fruktansvärt svårt med avsked. Tack fina Linda för att vi kunde ses i helgen. Kom ihåg att jag håller tummarna, hårt!! "

Avsked. Vilket sorgset och tungt ord det är ändå.
Hennes mans avslutande ord i det sista inlägget får mitt hjärta att brista. Älskling, jag hoppas du tycker det blev bra. 
Det tror jag hon tycker.

Ett behov av att behöva.

Min nya grej som jag tänker införskaffa till hushållet är en kaffemaskin. Typ en cirkelformad Dolce Gusto, kanske (den vita är så snygg och skulle bli muy, muy tjusig i vårt svarta kök). Fast det voooore ju nice med en sådan där lite mer värsting som har ett sånt där flashigt rör som man skummar mjölken till ens latte med... Men då klättrar man snabbt uppåt i siffror.

Det är konstigt det där med hur ett behov kan uppstå som ur tomma intet. Hur man en dag kan vakna och bara inte vara kapabel till att förståååå hur man har kunnat leva utan en viss pryl.
Det lustiga är att jag gillar det, på något vis. Formad och uppväxt i ett konsumtionssamhälle så finner jag någon märklig slags trygghet i att behöva något jag inte behövt förut. Som om jag har satt fingret på något som gjorde att mitt liv inte riiiiktigt var komplett men att jag nu kan inleda mitt mission för att fullända det.
Alltså: En Nescafe Dolce Gusto. Det var DET jag saknade i mitt liv! Jag som inte ens visste att något saknades imorse!

"Minnet är bra men kort, hö hö hö"

Jag gick vändan MOT centrum idag när jag gick ut (istället för att börja åt det hållet och avsluta med att handla på Willys, kanske bör förklaras) eftersom att jag skulle hämta ut mina lila tassles (TASSLESSSS!! OH OH TASSLES!!) som kommit från ellos nu. Och visst var jag på Konsum, javisst. Köpte skinka och julmust. Men halvvägs hem, med påsar från Konsum, Konditoriet (lunch) och Hemtex så slår det mig att inte fan har jag hämtat ut mina tassles inte. Gaaaahhhh.
Jag orkade inte gå tillbaka för att återigen kämpa mot motvinden med mina kassar så det fick vara. Får ta det imorgon om jag inte får ett ryck och rullar nerför backen och hämtar dem ikväll. Men hur irriterande är det inte när man glömmer det ursprungliga skälet till att man befinner sig på ett ställe? Svar: Mycket.

bild via google

Stora, betydande händelser.

Jag har hittat 4 ljus som jag trodde att jag hade råkoll på, men som jag upptäckte igårmorse att jag inte alls hade råkoll på. Det är alltså såna där lite tjusigare fancypants-ljus i olika färger som man kan köpa per styck på Hemtex (allt vardagligt till hemmet som kan köpas per styck tycker jag är fancypantsy), som jag visste att jag hade tagit tillvara på för att undvika att de hamnade i någon av "salig mixjävel"-lådorna på vinden (okej, det är bara en låda som det faktiskt står så på, men tro mig - de är fler). Vi har ju fortfarande ingen lampa över matbordet, så igår morse när ljuset på bordet behövde bytas insåg jag alltså att de inte var där jag trodde de var.
Som ni som läser bloggen regelbundet nog vet så tycker jag inte om att tappa bort saker. Det grämer mig å det grövsta. Äter upp mig inifrån. Och allt sånt där, ni vet. Jag gillar det verkligen inte.
Jag gick och funderade på var fasen de kunde vara hela gårdagen.
Jag gissade att de trots allt lyckats nästla sig ner i en av de där lådorna, så jag gick upp på vinden och letade men där var de inte. Så kommer jag ner igen. Frusen och irriterad. VAR FAN ÄR LJUSEN?
Och så får jag en idé. Jag stegar fram till skrubben i hallen med Bekväm-pallen i högsta hugg (jag är sååå kär i denna skapelse, måste jag bara inflika. Jag hade haft glädje av den redan i den gamla lägenheten, men i den här där det är så högt i tak så är den oumbärlig för att komma åt saker i köket, garderoberna, ovanpå tvättmaskinerna och i skrubben). Att ta sig in i skrubben just nu är att ingå en kamp med typ 10 ihopvikta flyttlådor som vilar där för tillfället. I övrigt är skrubben faktiskt uppstyrd, men de där förbannade lådorna gör det till ett äventyr att försöka få fram något därinne. I alla fall så lyckas jag klättra upp på palklen därinne - och TA-DAAH! Där är de! Nerklämda i kassen med julpapper och diverse prylar till inslagning som hänger högt upp på väggen.
Aaaahh! Känslan när man hittar något som man sökt! Man blir ju så NÖJD. Bröstar upp sig och tycker man åstadkommit stordåd. Jomenvisst.

För en stund sedan hände en annan ovanlig sak. De ringde från Aller media.
När vi adressändrade så får man ju kryssa i olika företag och sådant som man vill ska bli notifierade av ens adressändring och då kryssade jag i Elle, eftersom jag prenumererar. Tydligen så var det en intresseanmälan snarare än informationsdelning.(?)
Såhär lät nämligen samtalet, på ett ungefär:
 - Hej Jessica, det här är - insert killnamn som jag ej minns - på Aller Media. Du har visat intresse för vår tidning Elle!
 - Jaa, jag prenumererar på den.
 (förvånad paus)
 - Jahaaaa, så du ÄR prenumerant? Jaaaja, för vi har fått information om att du visat intresse för Elle i och med din adressändring.
 - Jaa, jag fattade det som att de skulle få min nya adress då... Eftersom jag har en helårsprenumeration som jag förnyar med jämna mellanrum.
 - Ja dåså, då ska du få fortsätta ha en trevlig dag!

Hur ofta HAR man redan det som de ringer och vill få en att köpa?? Hahaha. Att flytta innebär så mycket festliga, oväntade saker.

Sådärja, nu har jag delat med mig av dessa två betydelsefulla händelser. Nu är frågan; Ska jag montera lådan eller kolla på Bonde söker fru (som jag missade när jag jobbade i onsdags) först? Duscha är ingen idé före lådan, för blir man inte varm av slitet så blir jag det av att jag blir så frustrerad. Fast det gäller iofs mest Jysk´s grejer. Fan vad jag hatar Jysk´s monteringsinstruktioner. Det gör för övrigt även många av de som jobbar på Jysk, det vet jag genom mycket säkra källor. ;)

Saker händer. De gör det. Och sedan går livet vidare.

Därför har jag inte tid eller förståelse för "tänk om´s", i synnerhet inte när det bara är för att mästra. 

Livet är inte som "Sliding doors", livet är det som händer hela tiden.

Det blir som det blir och det är som det är.

Ibland spelar det ingen roll vad man säger

... allt kan sägas emot. Och hur ska man orka ha en diskussion när man knappt orkar ta fram tillräckligt med ord för en vanlig middagskonversation ur vokabuläret?
Tidiga jobbmorgnar bidrar knappast till några större framgångar för någon inblandad part, liksom.
Men hur svårt ska det vara att ta in vad någon har sagt och förklarat upprepade gånger? Och varför ska man dumförklara personen som man inte ens bevärdigat med att lyssna ordentligt på genom att vilja få det att framstå som att hon/han är naiv? Var är respekten i det förhållningssättet egentligen?

Just nu så har jag en mindre period av ett väldigt stort behov av att be folk att sluta avbryta, sluta börja tänka på vad de ska säga innan jag ens har pratat klart och att istället faktiskt ta in vad det är jag säger.
Ja, jag önskar rent allmänt att vissa bara kunde [hålla käften och lyssna] istället, för att tala klarspråk.
Det kan bero på sömnbristen, men just nu är jag bokstavligt talat fysiskt utmattad av bara tanken på att föra ett längre samtal med någon som ändå bara har förutsatt sig att ha ett motargument till allt jag lägger fram.
Så. Fruktansvärt. Tröttsamt.
Snälla, kan vi inte enas om att vi blir bättre på att respektera andras vilja att bli hörda - på riktigt?
Det skulle göra mig så JÄVLA glad. Just sayin.

Nu tänker jag gå och lägga mig. Och imorgon ringer inget alarm vare sig 04.20, 04.40 eller 05.10. Det lär dröja till nästa gång:D Underbart.

Det är inte bara jag som blir äldre

... tittade precis in på Style Rookies blogg för första gången på åtminstone 1½ år och noterar att hon fyllt 15! Och har blivit så söt!! Jag minns när hon var 13 och bokstavligt talat såg ut som en liten tant med ful frisyr och gråfärgat hår... Håhåjaja.
Jeeeesus, tänk att fylla 15.


Insåg just att det är 10 år sedan jag fyllde 15. Jag. Är. Så. Gammal.

3 tankar i mitt huvud just nu:

bilder via bl a weheartit... minns inte alla:/

Ett: Som jag sa till Tobbe tidigare idag; Jag längtar inte efter att flytta från vår lägenhet - vårt nuvarande HEM, men jag längtar efter att flytta till något nytt. Ni förstår, va? Det är inte det att jag inte trivs med vår lägenhet, tvärtom tycker jag hemskt mycket om den, mer än någonsin nu när den börjar kännas någorlunda "klar" liksom. Inredningsmässigt, vill säga. Men jag ser fram emot att flytta till något nytt, när vi hittar det som känns rätt för oss. Nästa plats att sticka ner bopålarna på, liksom.

Två: Ni vet folk som skyltar med att de "rensar sin vännerlista" på facebook? Och när de har gjort det så skriver de en självgod statusuppdatering á "Rensar vännerlistan, det behövdes verkligen - om ni läser detta så är ni uppenbarligen kvar! Höhöhö". Ni vet dem?

Folk som skriver sådana statusuppdateringar vill JAG ta bort från MIN vännerlista.

Tre: Just nu så gör jag ironiskt nog något av en mental dylik rensning bland människor jag hyser förtroende för. Det finns så mycket falskhet därute... Utan att drabbas av total paranoia så vill jag bara försöka utröna vilka som faktiskt skulle hålla min rygg så som jag skulle hålla deras om det blåste hårda vindar. 

Jag är en sådan person som utgår från att människor jag lär känna är snälla och godhjärtade. Vilket i sin tur är ganska fantastiskt med tanke på att jag är en person som jag vet att vissa bara inte kan låta bli att störa sig på. Hahaha, jag vet att det låter löjligt, men det är sant! Jag har haft min beskärda del av skitsnack genom åren, jag lovar. Som tur är bryr jag mig oftast inte. Jag blir lite irriterad kanske, men sedan går jag vidare. OM det nu inte visar sig att det är från någon som jag faktiskt litar på. Då blir jag illa berörd. Omskakad. (not stirred)

Som tur är har detta inte hänt många gånger. I synnerhet inte sedan gymnasiet, för när man växer upp lite så blir man ännu bättre på att se människor för vad de är och vad de gör och uppskatta de små detaljerna i deras personlighet som gör dem så vackra. Eller fula.

Som jag sa till finingarna Natha & simon när vi hade vinkväll senast; Jag tror att jag är en sådan som man antingen älskar eller hatar... Men ger man mig lite tid så gillar man mig ganska bra. Haha;)

Anyways; Med risk för att låta som en hemlig agent så har jag skäl till att ifrågasätta vissa förtroenden just nu. Och det är tråkigt. Men nödvändigt.

Nu ska jag sova! Över å ut.

Det är bra att glädjas över de små sakerna!

klicka för större!

1) Vårt Xbox 360 250GB . Isn´t she a beauty? Detta är kärlek på hög nivå. (om ni undrar vad lurvet i vänstra kanten på bilden är så är det Lizzies huvud - hon ville också beskåda och fascineras över underverket)

2) När Jenny, Jens & Jollis var här på middag förut så klagade jag på att svampen i min sås fastnade i min visp hela tiden. Då sa Jenny "Du får skaffa en ballongvisp!". Jag hade inte ens tänkt på det, jag tänkte mer att vad är det för skillnad på en visp och en visp? Men nu förstår jag. Nu förstår jag alltihop. Med vispar. I en ballongvisp fastnar inte svampen. Ett av livets stora uppenbarelser drabbade mig.

Som ett trollslag hade Kvantum specialpris på just sådana förra veckan. Jag fick en rosa. Yaaay.

3) Jag är ju lite fixerad av sockerskålar också, utöver tekannor och koppar. Nu har jag bytt från Ikeas "Ödmjuk" till Price & Kensingtons "Amelia" som jag köpte på Kränku (i Visby) i somras. (Jag är för övrigt såååå sugen på den tekannan också. Vet att jag stod och pillade på den då i somras, men i slutändan var jag för snål - och blev påverkad av Tobbes onda öga, som alltid dyker upp när jag är i närheten av tekannor... som jag inte redan äger, alltså.)

4) Ibland kan man fynda i sin egen källare. Hur underbart är inte det faktumet? Mycket, om ni frågar mig. De här tekopparna (2 st) fick jag av Jossan i julklapp för en hel massa år sedan. (Någon gång på gymnasiet - så många år sedan.) Jag har inte använt dem så mycket, eftersom pappa har en fobi för omaka muggar (kanske är därför jag är precis tvärtom?) och bara vill ha Höganäs-muggar i köksskåpet. Han kan på sin höjd acceptera att Kerstin köper dem i lite olika färger - men aldrig enstaka. Söta pappa. ;D I alla fall så ledde detta till att jag stoppade undan mina koppar och dylikt som jag hade i väntan på den stund jag flyttade hemifrån. Och när vi väl flyttade hit så hade jag redan så mycket framme i skåpen när jag hittade lådan med de här att de fick vila därnere ett tag till. Nu har jag dock rensat lite och tagit ner lite glas som vi inte anväder - så nu fick de komma upp. Den här höga modellen på koppar är faktiskt väldigt praktisk för teet håller värmen länge i dem. Det gillar jag, jag vill att mitt te ska vara hett så länge som möjligt. Enda problemet som kan vara är att en vanlig tesked drunknar i dem - det är latteskedar som gäller.

5 & 6) Jag är så kär i de här gardinerna så att ni förstår inte. Jag blir lycklig ända in i själen av att bara titta på dem en liten stund. ÄNDA IN I SJÄLEN. Hur är det möjligt att några gardiner - som dessutom säkert är jättefula i vissa ögon - kan göra så mycket för ett rum och för en människas humör?

Jag fyndade dem för 95 pix på Bohemia i fredags (tillsammans med några jättesöta porslinsburkar som jag måste visa sen, kom jag på nu). De är från Jotex och helt oanvända, så det var onekligen ett kap. 

Åhh. Lycka. Dessutom matchar de ju mitt senaste väskinköp! 

De är BLOMMIGA! Och de har VOLANGER! Underbart. Fantastiskt. Förtjusande. Jag är i sjunde gardinhimlen.

7) Man borde inte kunna bli såhär glad för en dörrmatta. En dörrmatta som dessutom inte är särskilt snygg, utan mest bara väldigt - rrrryyyys - praktisk. Men jag är väldigt, väldigt glad över denna dörrmatta. Vi köpte den igår för 300 spänn på Jysk (jag trodde aldrig den dagen skulle komma då jag.... eeh... skulle låta Tobbe betala 300 kronor för en dörrmatta). Idag när jag installerade den i hallen och tog bort mattan som vi haft där tidigare så förvandlades vår ganska fula och röriga hall till en mer harmonisk och välordnad plats, bara sådär. Åh vad bra. Jag är så lycklig idag. :D

LONDON IS HANGIN UP

Saker som stör mig lika mycket varje gång jag kommer att tänka på det: 
Att alla som ska åka till London döper blogginlägget innan de åker till London till "London calling". Prettot i mig undrar om de överhuvudtaget vet att det är en album/låt-titel med The Clash? Och så undrar jag hur så kreativa människor (som många av dem är) inte kan komma på något annat som omväxling.

Härmed lovar jag att komma på något annat att döpa inlägget till än "London calling" om vi åker till London.
Jag säger inte att det kommer vara mer kreativt. Jag säger bara att jag aldrig tänker döpa ett "Jag ska till London-inlägg" till "London calling".

Vardagsbetraktelser: Roligt konstaterande.

TJEJSAJTEN

... skriver ett roligt inlägg om sakerna illustrerade på bilden. Det vill säga saker som får tjejer att känna sig superfina men som killar - för att dra alla lite orättvist över en kam - i allmänhet hatar.
Hahaha. Visst är det lite knasibas egentligen? Gud som vi piffar och grejar och har oss...

Jag kommer osökt att tänka på den gång jag kan minnas att jag fick allra mest uppmärksamhet och komplimanger på krogen. Vad hade jag på mig? Ett par svarta, utsvängda jeans och en liten t-shirt. Jag hade inte ens planerat att gå ut.

Grejen är väl att numera tror åtminstone jag att vi klär oss mer för oss själva än för pojkarnas skull. Och det är bra! Det tyder ju på en befriande säkerhet och självtillit. Och så är det ju onekligen så att om man känner sig fin - då är man fin.

Vardagsbetraktelser: I bilen med Tobbe

 - Vet du vad jaaaag ska göra nästa onsdag?
 - Nä...?
(paus)
 - Tatuera mig!
 - . . . n ä ä ä...
 - Neeeeeheheeeej jag skoja bara! Jag och Jenny ska till Ikeaaa!!
 - Ska ni? Jahaa.

Det gäller att sälja in idén på rätt sätt. Genom att skrämma honom med att jag skulle tatuera mig igen (Tobbe har lite samma medeltida inställning till tatueringar som pappa har. Även om han inte har något emot dem när de väl är där, liksom. Men som sagt, en aning medeltida där ja.) så låter ju ett Ikea-besök väldigt milt och bra. Dessutom gör lättnaden att han inte fokuserar på att jag kommer släpa med mig en massa - ENLIGT HONOM - onödiga småprylar hem. Hehehe.