Puppy love!

Har rensat två kassar med prylar som bott i en byrå i min gamla garderob på Hamngatan. Hittade bland annat gamla kärleksbrev från tonåren. De gav mig ett gott skratt! Åtminstone de flesta, från killen jag var såååå kär i sommaren när jag var 15 år. Och då menar jag inte råa skratt, utan varma. Det var så gulligt ju! Fullklottrade vykort med pyttesmå bokstäver för att få plats med så mycket text som möjligt.

Sedan fanns det ett annat, långt och sorgset brev från gymnasietiden som andades desperation och var inte så lite manipulerande. Som tur var lät jag mig inte styras av sådant då - jag hade faktiskt helt glömt bort det där brevet och jag har ingen aning om när jag fick det, men jag har ett hum om vilken tid det måste vara.

Det var sådana otäcka kontraster mellan de där breven att jag var tvungen att läsa ett till av de roliga efter att jag plöjt igenom det andra. Kärlek i tonåren är lite så, slog det mig. Den vacklar mellan supergullig och otäck, besatthet som hela tiden står och vinglar på gränsen mellan söt och osund.
"Jag kan inte leva utan dig!" är liksom både ett utrop av lycka och en fotboja.