"Run bitch, run!" pt 3 - summering av två veckors springande

Den här veckan var ju vädret mer på min sida, så alla mina tre planerade rundor blev av, till skillnad från förra veckan då snön ställde in måndagens. Nu har det uppstått en ny situation: Jag har velat - och vill! - springa mer, gärna en gång till i helgen, men mitt högerknä började göra ont i onsdags kväll och i morse var det bara ren vilja som fick mig att springa. Och det gjorde ju inte saken bättre, att springa trots att det gjorde ont.
Mina ben har inte sprungit så mycket på länge och dessutom är jag inte van att springa på asfalt, så det är nog det som ställer till det lite. Med andra ord så ska jag nog vila i helgen och vänta med nästa veckas första runda till måndag kväll. Jag ska läsa på ordentligt om bra återhämtningskost i min TIU nutrition plan och boosta kroppen som fasen i helgen! :)

Uppriktigt sagt så är jag förvånad över hur lätt det har gått ändå. Det var läskigt innan jag satte igång, men från första rundan så har det varit roligt och något jag sett fram emot snarare än att vara jobbigt och något jag känner mig tvungen till. Jag hoppas att jag kan hålla fast vid den känslan så länge som möjligt, för jag vet ju att det kommer komma dagar och perioder då det känns allt annat än lockande att trampa i springskorna och ge mig iväg, precis som med all träning.
I morse ringde alarmet 05.45 och jag hade ont i kroppen och av en visdomstand OCH Tobbe jobbade lite natten till idag, så han skulle inte gå upp då. Jag låg och vred och vände på huruvida jag skulle gå upp och ge mig iväg eller om jag skulle ligga kvar en stund till. Men bara det att jag faktiskt gick upp, åt lite gröt och sedan sprang - det tyder ändå på att jag är engagerad i och faktiskt brinner för det här.
Som sagt: Det är en grym känsla när man överraskar sig själv!

Förresten, om ni inte har förstått referensen än: RUN BITCH, RUUN!