Hej. Jag älskar mitt liv.

Jag satt och funderade på vad jag skulle kunna blogga om idag. Det har just inte hänt något, för jag jobbade ett Dolly Parton-pass (9-5), gick hem via stan när Bee bytte av mig i frakten och köpte med mig en vaniljlatte att förtära under vägen. Kom hem och landade i soffan, eftersom det är repriser av avsnitt vi redan sett av Byggfällan så tittade Tobbe på Simpsons med mig istället idag (måndagskvällarna har blivit lite av vår tv-kväll tillsammans med Sveriges Mästerkock-timman på onsdagar). Åt youghurt och tog kort på Puff när han satt på golvet nedanför och tiggde. En vanlig dag. Ingen särskilt bloggvänlig dag, sedd ur händelserikedomens vinkel, så att säga.

Och så gick jag in på Charlotta Flinkenbergs blogg och hamnade på det här inlägget, som ledde mig till den här bloggen. Och då kändes min dag väldigt betydelsefull, på något sätt. Jag har inte ont någonstans, jag är inte sjuk, jag orkar jobba och jag behöver inte skriva avskedsbrev till min familj. Herregud. Jag kan tycka att jag ändå är bra på att uppskatta de små sakerna i vardagen, men ibland är det bra med en realitycheck.

"Jag har träffat Linda som varit här och hälsat på sina föräldrar. Jag tror att vi båda förstår att det var sista gången som vi ses, ingen av oss sa något om det. Det är så fruktansvärt svårt med avsked. Tack fina Linda för att vi kunde ses i helgen. Kom ihåg att jag håller tummarna, hårt!! "

Avsked. Vilket sorgset och tungt ord det är ändå.
Hennes mans avslutande ord i det sista inlägget får mitt hjärta att brista. Älskling, jag hoppas du tycker det blev bra. 
Det tror jag hon tycker.