Det här med barn i singular eller plural.

Fram till för några år sedan var jag ganska likgiltig till barn. Jag var till och med ganska övertygad om att jag inte ville ha några.
Sedan kom ju de där två väldigt viktiga personerna in i mitt liv, det vill säga Lilly och Tobias. Och då började jag känna att joo fan, det vore kanske okej med en unge ändå. Långt fram i tiden. Men det har tagit låååång tid för mig att komma till den punkten. Jag har knappt förlikat mig med det än (det är ju så skönt att vara bara två - dregelfritt, kladdfritt och organiserat).
  Och då, bara för det, så ska alla börja prata om att alla barn förtjänar ett syskon. Att det är EGOISTISKT att bara skaffa ett barn. Och jag ba: Huuuuuhhhhh???

Nu får ni ge er. Egoistiskt är ett oerhört starkt ord att använda i sammanhanget, känner jag. Faktiskt snudd på kränkande, åtminstone är det så jag känner personligen. För mig är det JÄTTESTORT att ens föreställa mig själv med en bebis - och då ska någon komma och trycka ner den där stora aha-känslan med att jag är ett jävla ego som inte vill ha flera barn. Det är inte schysst. 

Jag kan lova er att om vi nu bara skaffar ett barn så kommer vi ÄGA THE SHIT OUTTA PARENTHOOD.
Så nu kan alla vara lugna.
Dessutom kommer vårt varn inte vara ensamt. Det kommer ha världens bästa kusiner, ju.