Några rader om att sörja en bil.

Idag sålde vi vår Saab. Den gick inte igenom besiktningen eftersom den rostar sönder undertill och eftersom att byta ut delarna som det slog ner på skulle kosta mer än vad bilen är värd (åtminstone för oss) så fattade vi till slut beslutet att göra oss av med den. Det kändes väldigt sorgligt att rensa den på grejer idag och jag gav  den en hejdå-puss innan Tobbe åkte iväg för att möta köparen och nu känns det faktiskt lite deppigt. Vi tyckte om den där bilen. Som Tobbe sa: vår första "riktiga" bil som vi hade tillsammans. (Den gamla skrotbilen som blev sönderslagen på Estö räknas inte som en riktig bil, hahah.) Den är en av de första bitarna på vårt gemensamma liv, liksom.
Därför känns det konstigt att titta ut genom fönstret nu och inte se den stå där nere på gatan. När jag går och lägger mig ikväll kommer jag säkert att stelna till och tro att den blivit snodd i någon hundradels sekund innan sanningen kommer ikapp igen.

Killen som köpte den verkade i alla fall ha planer på att fixa den och han hade tydligen jobbat på en Saab-fabrik förut, så han kanske har lite kontakter så att han kan få vår pärla att må bättre igen. Det gör att det känns lite bättre.
Nu är det bara det där att hitta en ny bil. Suck. Vi hade ju räknat med att inte behöva ge oss ut på biljakt på åtminstone något år till. Nåväl.