2006.

Min första DG-sommar. Den var typ allt på skalan. Fruktansvärd, underbar, vidrig, fantastisk.

Den sista sommaren innan jag landade. Den som inleddes med ett uppbrott värdigt en ungdomsserie - och ett besked om att det var en bebis i min storasysters mage. (♥!) Sommaren som avslutades med en fest där jag träffade den här sjukt gulliga killen som jag inte skulle se igen förrän drygt åtta månader senare och bli sådär magiskt kär i bara sådär.

Även om 2007 är mitt favoritår i minnesarkivet så känner jag att 2006 var ett viktigt år, just för att det hände så mycket då. Det är ju sant det där med att man måste hamna på botten innan man kan klättra upp till toppen igen. Och sommaren 2006´s minnen bjuder till större delen till skratt, på riktigt: Herregud vilka historier vi har från den. Och just Jason Mraz´ låt brändes in till den sommarens theme som om den satt i vårt skinn. 

Första gången jag hörde den var på studentnatten. Vi drev hemåt, Bobon och jag. Vi hade ingen brådska. Ärligt talat var vi nog inte riktigt i något skyndsamt skick, så att säga. Plötsligt så ropar någon på mig och vi stannar upp och vänder oss om för att se en vän komma släntrande mot oss med sin telefon mot örat, spelandes - gissa vilken låt?
Vi skrattade åt honom, för det var något så befriande i hela hans slappa uppenbarelse i kombination med Jasons plinkande ackord. Jag minns precis ljuset (solen var på väg upp igen efter att knappt ha försvunnit), värmen i luften och känslan av hans och Bobons armar om mina axlar när vi vandrade vidare. 

Ahhhhh. Lite sommar ja. Det känns bara liiite avlägset nu när vinden tjuter runt husknutarna och snön yr i luften.

... so I drew a new face and laughed.