Flytt-nostalgi

Nu när tiden drar ihop sig sitter jag och tittar på bilder från ett år tillbaka. Förra hösten/vintern, det var då jag äntligen började känna att den här lägenheten kändes "klar". Alltså med inredningen, "hemmakänslan". Det finns liksom en gräns för hur kreativ åtminstone jag kan bli i en hyreslägenhet, som vi ju dessutom inte hade planerat att bo i i år och dagar.
När vi adventsfixade förra året och det blev över förväntan med mys-stämningen, då kände jag liksom verkligen att det här är vårt hem.
Samtidigt så hoppades och kände vi kanske på oss att den andra julen här i vår första lägenhet skulle bli den sista, men jag vågade inte låta mig själv tro det. Det var så avlägset att köpa en bostadsrätt då, som en dröm som var för lockande och bra för att vara sann. Till och med när vi väl började leta lägenheter så kände jag så! Jag höll  det på avstånd så länge som möjligt, som för att skydda mig själv från att börja hoppas. Och jag kände mig ju lite uppgiven där i somras - veckan innan Drömlägenheten kom in i våra liv. Som ALLTID så var jag tvungen att trilla ner längs bergkanten ända längst ner i dalen för att plötsligt hämtas med helikopter upp till bergstoppen. Hahah. Story of my life. 
Men så är jag ju i grund och botten en obotlig optimist - jag antar att det kommer från just det där falla och flyga upp-symptomet.

Dessutom var jag jättesnygg i håret! Det var bara luggen jag inte var helt nöjd med ännu, för den var inte fullt så utväxt som jag hade velat ha till den frisyren.
Men jag tror jag ska ta med den här bilden till Sara när jag bokar klipptid, för formen där bak är jättefin. FAST jag velar mellan att spara ut det en bit till och att klippa till det igen. Vi får se. Jag är åtminstone oerhört nöjd med att vara mörkhårig igen. Jag var verkligen klar med det blonda - även om jag tycker det är snyggt.

En av alla de miljontals saker jag ser fram emot med flytten är att jag kommer tillbaka till mina gamla promenadstråk! Det finns många fina sådana i den här delen av stan också - egentligen finare kanske, men jag har aldrig riktigt fått den där trygga, uppfriskande känslan att fästa när jag går här. Runt Nickstabadet finns det ju fina gångvägar, men nej. Det är inte min del av stan i hjärtat liksom. Hahah. Hade vi haft en vovve redan så hade jag nog iofs uppskattat dem mer, för när Berra är här så är det jättemysigt att gå där med honom.:)

Nu är det dags för mig och Herr Kleenexbox att göra en förflyttning till soffan. "En plats på landet" börjar ju typ NU!;) Måste fixa någon macka och lite te också, är hungrig.

PUSS!