"Du och jag ska somna in tillsammans när vi är gamla, som i The Notebook."

"Så fort dörren hade stängts bakom Richard och Meredith började alla andra dra sig hemåt en efter en. Holly klev ut i den kyliga luften och gick ensam till bilen. Hennes mamma och pappa stod i dörren och vinkade åt henne, men hon kände sig ändå så ensam. I vanliga fall åkte hon ifrån middagar med Gerry, eller om inte med honom så var hon på väg hem till honom. Men inte ikväll, eller i morgon kväll, eller nästa."

- från "P.S: Jag älskar dig!" av Cecilia Ahern

En gång när jag kommenterade på något random blogginlägg om att vara ifrån sin kille att jag hade svårt att sova utan Tobbe, då var det någon bitter, torr människa (tjej) som skrev att om jag hade det så tydde det på ett väldigt osunt och krävande förhållande och jag borde minsann se till att göra mer saker själv och umgås med vänner istället.
Känner man mig så vet man hur komiskt det så kallade "rådet" var. Ensamvargen Jessica behöver ägna mer tid på att öva på att vara själv. Det var inte ens välmenande. Jag vet ärligt talat inte vad det var. Anyways. 

Jag skrattade åt den kommentaren och gick vidare i livet (fast jag var ju tvungen att tacka för omtanken och lugna henne med att jag hade ett sunt förhållande till både pojkvän och vänner, jag har svårt för att låta besserwissrar få sista ordet). Sedan läste jag det där stycket i boken (jag bloggade ju om att jag börjat läsa den för flera veckor sedan, kanske ni minns? Jag har bara inte haft tid eller ro att läsa. Just nu är lägenheten översvämmad av inredningsmagasin.) idag och då ploppade den där bittra kommentaren upp i mitt huvud. Och jag tänkte att den tjejen har uppenbarligen inte träffat den personen som hon vill dela resten av sitt liv med än. Hon kanske tror att hon har upplevt kärlek, men hon har helt klart inte träffat sin livskamrat. Den där personen som inte bara är din största kärlek som får hjärtat att liksom svälla av kärlek när du tänker på saker han gör och säger - utan som är din bästa kompis också. Jag vågar säga det med säkerhet, att det har hon inte. Och när jag läste det där stycket så tänkte jag att hon borde ordineras att läsa boken. Då kanske hon skulle inse att det inte handlar om att vara "needy" och klängig när man säger att man har svårt att sova utan sin sambo, utan snarare att det är svårt eftersom det känns som om en bit av en själv saknas där i sängen.