Lite te (i fin kopp), lite jag, lite höstpromenad, lite soppa (min specialité).
Marken har verkligen invaderats av löv nu. På bara några korta veckor har de sagt upp sig från sin tjänst hos trädet och anslutit sig till lövtäcket istället. Imorse när jag gick uppför backen borta vid idrottsplatsen så tittade jag upp och luften var full av dem. Flygande löv. För en kort stund kändes det som om jag var i Kokiri-skogen ... bortsett från det faktum att det aldrig blir höst där. Och att det inte är löv som flyger i luften, utan någon slags skimrande, mystiska men ack så idylliska partiklar. BUT STILL. Det var den känslan som infann sig i den stunden, tillsammans med en stor lycka. Så där gick jag i uppförsbacken, tittade upp mot himlen och log som ett fån.
Höst-tröttheten har slagit till i hamnen! Vi gäspar ikapp på morgonavgångarna. Jag har de senaste månaderna på allvar börjat gäspa så stort att jag nästan får kramp i käken och tror att den ska hoppa ur led.
Imorse vaknade jag inte ens när Tobbe gick upp. Istället vaknade jag en kvart, tjugo minuter senare av ljuden från köket när han åt frukost. Då trodde jag att det var katterna som meckade med något och blev smått förvirrad när jag noterade att det var tänt i köket. Hur hade de lyckats med det?
Totalt disorienterad såg jag först på klockan och noterade därefter att Tobbe inte låg bredvid mig.
Aa-haaaaa.
Och på tal om att vara trött så går jag och lägger mig nu. Vi hörs imorgon, sötnosar!:) GONATT!
Inlägg
0 kommentarer :
Skicka en kommentar