Vänskap för att man en gång kände varann

Ibland kan jag känna att bara för att man VAR vänner förut så betyder ju inte det att man känner varann nu.
Det ligger liksom en gemensam ansträngning i det faktum att se och ta tillvara på bitarna som kan finnas kvar... men om någon av de två parterna inte vill det då? Om man känner att den där vänskapen kanske har gjort sitt och mår bäst av att bevaras som ett fint minne, som ett vackert kapitel i det förflutna - är det hemskt, fel och hårt att känna så?
Det tycker inte jag.
För att känna så betyder inte att man inte uppskattar det som har varit. Det är ju snarare just det man gör, så mycket att det som blev och är bara förstör och solkar ner det fina som var. När något TAR mer energi och smärta än GER glädje, då är det liksom... inte bra.

Det handlar om att ta avstånd. För att hålla kvar det som är så nära.
En paradox som låter sorglig men egentligen bara är rakt på sak; sann.