Måndagen den första November

Det känns lite konstigt i mig idag. Jag tror det är ett eko av förra året. För ett år sedan, det vill säga förra november, var jag väldigt ledsen.
Mitt immunförsvar var i botten så jag var konstant sjuk, det var tungt på jobbet, vår bil hade nyligen blivit totalförstörd, jag hade blekt sönder mitt hår så att det var så kort att jag grät praktiskt taget varje gång jag såg mig i spegeln för att jag kände mig så hemsk och ful och Tobbis sökte jobb och jag oroade mig för att han skulle bli deppig och ge upp hoppet. Det var väldigt mycket helt enkelt. Och jag var väldigt ledsen.
Den där ledsenheten, som vi kan kalla det, var inget som gick över bara för att det bildades ett avstånd av tid mellan mig och sakerna som hände. Den klängde sig fast och ibland var den tyngre och ibland var den lättare. Runt julen var den knappt kännbar eftersom jag älskar julen och hade så mycket annat att tänka på då. I januari var den tyngre. Och i mars. Kanske inte lika tung som i November...
Men den fanns alltid där. I somras kunde jag fortfarande uppleva det som att ett leende var samma sak som en ansträngning. I slutet av sommaren hände något, jag kan inte sätta fingret på vad, men något var det. Ledsenheten petade mig inte i sidan längre.
Den har krympt och känns mer och mer avlägsen, lite mer främmande för varje gång den gör sig påmind. Vilket den inte gör så ofta längre. Den har satt sina spår, ledsenheten, men jag tror faktiskt att den börjar bli klar med mig nu. Jag känner mig i alla fall jävligt klar med den!

Jag tror att den konstiga känslan jag har idag är ekot av förra årets november. Och jag tror det beror på att det är så långt mellan dem. Ett år är både en evighet och en bråkdel av en sekund och känslan och den tillvaro jag vandrar runt i nuförtiden är så långt ifrån den där ledsenheten att jag inte ens kunde föreställa mig det för ett år sedan.
Ordet som poppar upp i mitt huvud är Tacksam. Jag är tacksam! Livet är så jävla fint just nu, och istället för den där gnagande, skavsåriga känslan i magen som ledsenheten gjorde så ligger ett lyckligt pirr där som hintar om att det bara blir bättre. Ihhp.