Rötter och saker som är svåra att dra upp.

Zlatan gjorde just mål, att döma av Tobbes vrål och sång därute i vardagsrummet. :D


Jahaja. Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om ett knepigt ämne, men jag vet inte riktigt om jag är upplagd för det just nu.
Det är den tiden på månaden då jag gärna överanalyserar saker och känslor och minnen och... ja, ni fattar. Så att säga.
... Äsch, nu gjorde Ungern mål också.
Men det handlar om att vara trött. Och att känna det som att man är ett skämt. Och att ständigt liksom behöva anstränga sig för att höras och att inte tas på allvar. För att allt man säger ska det drivas med. Skrattas åt. Plattas till, tryckas ner. Hånas. Den lilla narren i samtalet. Och hur vågar jag tro att samtalet kan handla om mig med? Att jag har rätt att relatera till något?
Och varför skulle något som jag verkligen vill berätta om vara tillräckligt betydelsefullt för att inte avbrytas?

I många år kände jag mig så på varenda släktkalas. Som skämtet. Det var fritt fram att skoja om mitt hår, mina kläder, mitt smink, saker jag berättade. Jag log och ingen hörde mitt ansträngda skratt eftersom det överröstades av de andras. Och jag lät dem hållas. Idag fattar jag inte varför jag inte sa ifrån. De hade lyssnat och respekterat min åsikt. Men man tänker inte så när man är 16,17 år. Inte jag i a f. Jag var den typen som blev tyst och gick in på toaletten och grät sedan istället. Det hade kanske underlättat om jag var mer av den utagerande typen som ställde sig upp och skrek rakt ut? Hehe.
Den enda som ibland märkte att jag blev ledsen var Julia, hon var så liten då och barn har ju en tendens att se sådant som vuxna missar.
Jag växte upp och den där känslan lämnades kvar med tonåren. Men nu har den smugit sig på titt som tätt och  när det händer så önskar jag att jag bara kunde säga DET DÄR GÖR MIG LEDSEN. "Du inser det inte själv - men du gör mig ledsen." Jag vet att det inte är avsiktligt, men nog fan känns det värdelöst ändå att bli avfärdad så snabbt.
Det är väl det jag vill få sagt med det här inlägget.

  Jag skriver inte det här för att få medlidande eller... whatever. Tro inte det. ☺ Jag behövde bara verkligen få det ur mig. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna såhär ibland. (I synnerhet när det är den tiden på månaden.) Snarare känner vi oss väl alla som den där osäkra tonåringen ibland. Inget fel i det. Är det någon del av livet då man traumatiseras typ varenda dag så är det väl då, så det är väl inte konstigt om man relaterar vissa scenarion till känslor man upplevde under de där åren.

Let´s leave it at that. Hoppas jag inte rev upp kartan till troubled teenagers memory lane för er, hahah. PUSS♥