Skridskor och så

Jag läste om Lillys första stapplande steg (eller vad det nu heter när det är på is - skrinn?) på skridskor i storasysterns blogg och ler för mig själv. Jag minns att jag tyckte det var så roligt att åka skridskor en kort period när jag var mindre. Närmare bestämt vintern i femman, om jag minns rätt. Jag och Lina spenderade några dagar vid fotbollsplanen på Sandhamn, där de anlagt en "rink". Vi lekte The Mighty Ducks (ni vet, filmerna om de misslyckade ungarna som inte kan spela hockey men sedan blir jättebra och vinner den stora bucklan osv osv osv - Joshua Jackson är med och är typ... 12?) och åkte ikapp och övade på piruetter och... ja. Ni hajar. Den sista dagen vi spenderade eftermiddagen på isen så blev Lina hämtad av sin mamma och jag gick hem, glad och rosig om kinderna. När jag klev in genom dörren så var mamma redan hemma och det såg ut som om hon satt och väntade på mig. Jag minns att jag blev förvånad, men jag vet inte om hon var hemma tidigare än vanligt eller om det var jag som inte hade koll på hur mycket klockan var. I vilket fall så märkte jag att något var fel - och det var det. Farfar var död. Jag minns att jag släppte min påse med skridskorna och att jag inte kunde få in det hon sa i mitt huvud. Hur kunde någon så levande som farfar vara död? Och hur kunde han ha varit död hela eftermiddagen när jag hade haft så roligt?

Efter det kan man räkna mina eskapader på skridskor på en hand, tror jag. Glädjen fanns liksom inte där längre. Jag var ju liten då och förstod inte kopplingen, men i efterhand så har jag förstått. Som vår livscoach Nina har lärt oss så finns det ett skäl till att vi reagerar på ett visst sätt i olika situationer - och det var vad som sent omsider fick mig att koppla samman farfars bortgång med skridskoåkandet. Det blev liksom en för stor och stark kollision där, av stor glädje och ännu större sorg. Sorgen slukade glädjen på två sekunder och smutsade ner verktygen som använts till att skapa glädjen. Så knäppt är vårt minnesarkiv.

Tur då att mitt största lyckoämne är just en mästare på skridskor! Är inte livet fyllt av paradoxer, så säg...? ;)