Sinnesjukt underbart.

Det är skrämmande i sig hur man kan få psykisk sjukdom att framstå som något enastående vackert. För aldrig har det varit just så vackert som i Black Swan. Jag ville inte acceptera att filmen var slut... jag hade suttit kvar i biografen än om inte Tobbe hade rört otåligt på sig när eftertexterna rullade och lamporna tändes.
Så vackert. Och skrämmande. Och otäckt. Och sa jag vackert? Skrämmande otäckt vackert. Och alldeles, alldeles underbart.

(Okej, jag fattar att det inte är "en film för alla". Det kanske krävs en viss smak för att älska den. Uppenbarligen, eftersom det råder väldigt delade meningar om den om man läser olika bloggar - de recensioner jag läst i tidningar har varit överväldigande överens. Men jag kommer aldrig att råda någon att inte se den. Rådfrågar ni mig så kommer jag vara översvallande lyrisk i min övertalning. Du kommer att vilja gå till närmaste biograf och tvinga dem att visa den för dig NU. Just nu har jag dock inte så många ord. Intrycket måste få sjunka in.)