Lost & Found Dept.

Ibland undrar jag på allvar om det är något fel på mig eftersom jag tar det så fruktansvärt hårt när jag tappar bort saker. Alltså, fel i huvet.
För jag kan inte ens beskriva känslan som jag får när jag inser att något saknas mig och jag inte har en aning om vart det tagit vägen. Idag tappade jag bort min nya collegetröja, den från Gina som jag visat, ni vet. Den är upphittad nu - utanför en av bilkurerna på jobbet (jag har med andra ord tappat den när jag klev in i Sofias bil efter avgången). THANK GOD. Vi ska plocka upp den sen så att den kan hänga med i tvätten imorgon.
Men känslan av att den var borta... Det är inte sunt att må så dåligt över en tröja!
Överhuvudtaget när saker försvinner, i synnerhet saker jag tycker om förstås, så får jag en så otäck, maktlös känsla i hela kroppen. Som att inget är riktigt bra nu eftersom den där saken fattas. Som att livet aldrig kommer bli lika bra som det var innan saken försvann.

Jag vet egentligen inte om det är den saknade prylen i sig eller den där ilskan och frustrationen på mig själv över att jag tappade bort den, att jag har en lucka i mitt minne där jag tappat kollen och tillät något att försvinna, som är det som får mig att må så dåligt. Men dåligt mår jag. FYSISKT dåligt. Som om det flimrar för ögonen och jag får yrsel för att jag fokuserar så hårt på att tänka på när jag sist hade det som är borta.
Är det normalt? Eller borde jag söka hjälp? Haha.

Jag kanske skadades för livet när min gosedjurskatt Uffe försvann när jag var liten? Men båda gångerna hittade vi ju honom igen, borde inte det ha hjälpt?
Ena gången låg han i en vattenpöl i svandammsparken och den andra hade han skuffats ner till botten av min sovsäck i båten (och jag var så liten så mina ben räckte bara ner i halva).
Trauma!!

Nu ska jag laga mat.