tisdag 27 september 2011

There were nights when the wind was so cold that my body froze in bed if I just listened to it right outside the window

vid tangenterna: Jessica kl. 00:00
-♥-
Vi har haft en jättemysig kväll, jag drog med mig prinsen ut på en promenad efter maten. Det är så friskt och fint kyligt (fint om man klär sig rätt, för att förtydliga) om kvällarna nu, jag älskar det. Det poppar upp minnen från början av högstadiet när man började hänga ute om kvällarna, haha. 
  Det var en ganska jobbig tid egentligen med all sådan dramatik, grupptryck och allmän ångest som hör den där inledningsfasen av tonåren till... men ändå minns jag just hur luften var på kvällarna när man drev runt med sitt gäng och hoppades stöta på ett annat gäng (med killar). Aldrig i mitt liv, vare sig förr eller senare, så har det där med att vara cool betytt mer för mig än vad det gjorde då, de där fyra månaderna i början av sjunde klass. När vårterminen började efter jullovet orkade jag inte bry mig lika mycket längre. Jag gick tillbaka till mina riktiga vänner och det lilla tjejgänget som uppstått där på hösten som från ingenstans upphörde lika plötsligt och det var som om inget hänt. Men jag hade skuldkänslor länge efteråt - jag hade betett mig illa mot de som egentligen betydde mest för mig, och gör det än idag. (Uppenbarligen tyckte de att jag var värd att förlåta.)
Tänk vad desperat man är när man är 13 år. Allt man vill är att bli sedd och accepterad. Men inget är någonsin nog. Det är så sorgligt. Tur att man bara är 13 år i ett år.

Tänk vad underbart livet är ändå. (säger jag det ofta numera? haha) Jag älskar mina vänner för att de älskar mig just för att jag är den jag är. En nörd. En obotlig optimist. En stavningshitler. En irriterande jävel stundtals, som skrattar hela tiden, ofta åt saker som de som inte känner mig inte fattar vad det är som är så kul med.

Och TÄNK att två av mina finaste vänner nu är två av dem som hörde till det coolaste gänget där på högstadiet. Hahahaha. DET hade jag faktiskt aldrig gissat när jag var 13 år.

Jahaja, det är vad som poppar upp i min skalle när jag andas in kylig höstkvällsluft. Minnesarkivet är en lustig sak.

0 kommentarer :

 

Dear Jessie Copyright © 2014 First template by Antonia Sundrani Vinte e poucos