But in your life you´ll do things greater than dating the boy of the football team; I didn´t know it at fifteen

Sommaren mellan åttan och nian var min tjejsommar. Ni vet, den då man växer upp (tror man), hittar sig själv (tror man) och åtminstone börjar utveckla en blivande integritet (omedvetet). Och träffar killen man ska vara kär i hela livet (tror man). Skapar minnen som man några månader senare bara vill radera (tror man). 
Jag blev kär i en kille som var 18, och han blev kär i mig(!!!). Inom loppet av en vecka, under vilken vi umgicks varenda dag. Lina blev ihop med hans lillebror, fast det var mest för att han sa att han var kär i henne och hon inte riktigt visste hur hon ville ha det med mellanbrorsan, som vi båda alltså ratade helt. 
  I alla fall så åkte de iväg till sitt sommarställe och jag åkte iväg till Frankrike. Vi bilade till Deuville och jag lyssnade på Gyllene Tider och Roxette genom hela Europa och tänkte på den här killen hela tiden. Och han satt på deras sommarställe och lyssnade på Gyllene Tider och Roxette och tänkte på mig. Hela tiden. Jag vågar säga det med säkerhet. Och så skrev vi brev och vykort till varann, jättelånga, fullklottrade vykort där inte en millimeter lämnades utan bläck. Varenda sak vi gjorde och såg på den semestern kommer jag ihåg att jag memorerade för att beskriva i breven till honom. 

Det betydde så mycket, den där förälskelsen. Han (och hans bror, för den delen) fick mig att känna mig uppskattad, snygg och rolig. Självsäker. Han höjde mig upp till skyarna och jag blev förvissad om att det var där jag hörde hemma. För det gör man när man är 15 år och tjej. Det gör man. Men man har ju ingen aning om det själv (oftast), så man har tur om man hittar någon som upplyser en om just det. Som får en att se ens värde. Det behöver egentligen inte vara en person man är kär i - men ofta underlättar det, för man tenderar att lita blint på någon man är kär i, i synnerhet när man är 15 år.


Det rann ut i sanden sedan, när skolan började och den där sommaren av total tonårseufori sakta blev mer och mer avlägsen. Jag gjorde slut på telefon någon gång i september, eller om det var slutet av augusti till och med. Tiden hade en annan form då, känns det som. En vecka kunde kännas som en månad (i känslor mätt kunde man avverka flera år, av sommaren att döma) och en helg som en halvtimma.
Jag minns att hans ord när jag meddelade att det var över var ett sorgset "Satan i gatan" och att jag, Lina och Johanna fnissade åt det löjliga uttrycket många gånger efteråt. Tänk att Veronica Maggio skulle göra det kreddigt igen 10 år senare; vem skrattar nu? Mmm-hmmm.


Någon månad senare skulle jag stå öga mot öga för första gången med den enda killen som visat mig hur det känns att få sitt hjärta krossat. Fast det var några år kvar till dess. Först skulle han nämligen vara min vän i 5 år.
Det lustiga är att jag glömmer att den sommaren följdes av den hösten. Jag var en ny person när jag började nian. Jag hade transformerats under sommaren.
Och det var ju med det jag började. Jag hade växt upp. (Trodde jag)


Nu minns jag den där sommaren som så idyllisk. Så klassiskt filmisk, på något sätt. Den är ett enda stort, ljust minne. Och tänk att jag trodde att jag ville glömma de där månaderna när jag var höjd till skyarna för första gången. Ung och dum, kallas det ju. Tur att man blir visare (och ännu mer upphöjd) med åren.