En liten stunds jätteglädje

Hej buddies!

För en stund sedan satt jag och hade stress-ont-i-magen och huvudvärk och kände mig yrslig och försökte peppa mig med en kopp av gårdagens tomat/saffran/cayenne-soppa och med att tända YC-ljus här i datarummet medan mina tankar sprang runt, runt som små skenande ponnisar och försökte få någon ordning på hur jag skulle börja på min kod till den uppgiften som jag måste skriva klart så fort som möjligt för att komma ikapp i kursen. (Jeeeez, det där var verkligen världens längsta mening.) Men så klickar jag in på assignment-bedömningen för att se om det har trillat in något omdöme på den första uppgiften än. Ni vet, det programmet som jag typ var säker på att de skulle hånle åt och kräva att jag skrev om? Även om det gjorde precis vad de bad om?

Men så ser jag det här:

Åhhhhh. Ni förstår inte hur underbart det var att se. All min oro, eller åtminstone en stor bit av den, liksom smälte och rann ner över hjärtat som varm kola och trycket i huvudet kändes lite mildare (eller så var det att den alvedon som jag tog för en stund sedan valde att kicka in just då). Och den där stressklumpen i magen gjorde en liten lyckovolt så att jag nästan ville spy - fast på ett bra sätt!

Okej, back to business.