Aldrig ledigt.

Det här kommer att vara hösten jag ser tillbaka på och minns känslan av att aldrig vara riktigt ledig. Jag jobbar förvisso bara mina vanliga 75% och läser den här kursen som är på 25%, men på mitt jobb så är det liksom inte "bara". Den tid som en annan person som jobbar 75% hade kunnat sitta med sina studier, det vill säga kvällar och helger - då jobbar jag. Och jag må vara ledig mitt i veckan - men då har jag oftast jobbat från nio på morgonen till halv tio på kvällen dagen innan eller efter och det bäddar ju inte direkt för att man ska vara den vassaste kniven i lådan när man väl har tid att sätta sig för att läsa, lyssna på föreläsningar,  studera kod-exempel och sedan försöka skriva ihop en fungerande och vettig programkod som faktiskt gör det den ska - självklart under tidspress.
När jag väl har ledig helg så har jag ständigt en gnagande oro i magen, det dåliga samvetet att jag borde plugga, att inlämningen blir mer och mer försenad för varje timma jag väljer att spendera med att göra annat.

Det kommer stunder inför varje inlämning när jag bara känner att det inte går, att jag inte fattar någonting av det här och att det vore så otroligt skönt att avbryta - men jag vill ju verkligen inte det. För jag fattar ju till slut. Och det går ju, på något sätt. So far har det ju gjort det.
Men just nu... har jag så ont i huvudet, i nacken och i axlarna av att ha suttit och spänt mig hela dagen medan jag försöker få till min kod.

Det känns till och med riktigt lockande att gå ut i skitvädret för att jobba i tre timmar ikväll! (Då är botten nådd, mina vänner. Hahah.)