Det här med att sova riktigt, riktigt gott.

... Det gjorde jag inatt. Jag drömde massor, men det var ganska roliga drömmar (och ett resultat av att jag är gaaanska mycket på instagram - jag drömde att jag befann mig i miljöer jag sett där, haha) som kändes som evigheter. Och när Tobbe gick upp somnade jag om på en halv sekund, vaknade som i en dimma efter en halvtimma och var sådär skönt fast samtidigt lite läskigt förvirrad. Trodde att jag hade stängt av mitt alarm på något sett, men det hade inte ringt än. När Tobbe sen sa hejdå ytterligare en halvtimma senare så hade Puff sedan länge lagt sig uppe vid mitt huvud och vi somnade tillsammans om och sov som två stockar genom minst 3-4 snoozningar av mitt alarm som jag inte har något minne av att ha hört what so ever. 

Inte ens när jag väl kommit upp och ut på min morgonpromenad före frukost - I SNÖN - så kände jag mig riktigt vaken. Först borta vid Kullsta (typ 10 minuters promenad för er som inte bor i Nynäs) började jag känna att "okej, jag drömmer nog inte det här, jag ligger nog inte kvar i sängen egentligen, trots allt". Haha. Lite störd känsla, men så skönt. Hur ofta sover man egentligen sådär supermegajättemagiskt gott? Sådär så att istället för att det känns som om man bara lagt huvudet på kudden och blundat i någon minut när alarmet ringer så har det känts som om man sovit det dubbla timantalet än det man har? Magiskt.
Glädjen av en riktigt god natts sömn är faktiskt lite underskattad, om ni frågar mig. Haha.