Lite tankar om det här med vovve.

Vi passar ju som sagt Nizze. Igår natt var han hur snäll och lugn som helst, antingen så var han så slut efter att ha försökt anpassa sig till att vara hos oss hela dagen eller så var han bara oroligare inatt av någon anledning. Det var ett evigt rännande mellan hans korg, som står på Tobbes sida och min sida av sängen. Dessutom har han tratt på sig om nätterna eftersom han gjort illa en klo, så han dunkar i allt i hans väg med denna tratt. Man tycker ju så synd om honom! När vi har kommit för att trä den över huvudet på honom så har han blivit tung som en sten och legat med sitt lurviga, stoörade huvud som klistrat till golvet och gjort så lite som möjligt för att hjälpa till, haha.

  Hans eviga vankande fram och tillbaka i sovrummet gjorde att sömnen blev vad man kan kalla upphackad. Sådär så att jag när han återigen satte igång vid 05.35, tio minuter innan Tobbes alarm ringer, hade hysterins gråt i halsen när jag kväkte (läs: försökte ropa med sträng röst) åt honom att gå och lägga sig. Alltså!! Nu förstår jag hur småbarnsföräldrar känner sig. Ytterligare ett skäl till att inte skaffa barn, liksom. Men som tur är så är ju Nizze hund och då är man ursäktad. För då är man ullig och gullig och snäll. Fast det ska medges att jag var lite sur under morgonpromenaden sedan. Haha.
M a o så ser ni resultatet av denna natt i mina påsar under ögonen här ovanför. (: 

Sedan har han en strumpa och en sko som han ska ha på den ledsna tassen när vi går ut. Han är så söööt i sin "tossa" (som jag kallar den - det är ett ord som Natha skulle kunna använda. Jag tänker på Natha varje gång jag säger det, vilket blir ganska ofta för jag tycker det låter så kul). Ni ser den på bilden till vänster nedanför.  Det är något så oskuldsfullt och gulligt över honom när han plöjer fram som en dåre i sin ände av kopplet - med tossan på bakfoten. Haha. Fina Nizze.
Juste! Strumpan som han har under själva skon är en av Lillys. Med - wait for it - Hello Kitty på. Hahahah.♥

Jag saknar verkligen Bertil sååå mycket när jag umgås med Nizze. Inte så att jag jämför dem, utan jag menar närvaron av en hund. Den där känslan av tillit och förbund - du är min vovve och jag är din tvåbening, liksom. Och så är det väldigt trevligt att ha en hund som sällskap när man är ute och går. Någon att småprata med och vara övertygad om att han håller med om allt man säger. Dessutom är det trevligt att småprata lite med de andra hundarna och deras mattar och hussar som man möter. 

Sedan blir man ju ganska låst, fast jag har aldrig hajat det där. Skaffar man hund så är man väl medveten om att den kräver omsorg, uppmärksamhet och tid? Folk skaffar liksom barn lättvindigare än de skaffar hund. Mystiskt. Livet ändrar ju ofta skepnad och form och man anpassar sig efter det som det kommer och om man gör ett medvetet val - som att skaffa hund - så gör man det helt säkert då också. Det är ju inte som om vi skulle skaffa hund idag och ba: "Jaaaa juuuuste, sen ska ju jag inte plugga hemifrån längre, hur gör vi då? TÄNK att vi inte tänkte på det innan!"

Nåväl. Just nu så är det väldigt behändigt med "bara" våra två bebisar (katterna alltså), sedan har vi ju lyxen att kunna låna Nizze ibland och det är jättemysigt. En egen vovve kommer förr eller senare. Med betoning på senare.