Att våga.

via tumblr

Jag har en tanke i mitt huvud som har satt sitt frö och från att bara ha varit just ett litet, oansenligt och nästan omöjligt att finna, frö så har det plötsligt fått kraft, slagit rot och börjat ta upp mer plats: bli ett faktiskt val snarare än en avlägsen idé. Och från att från början känts skrämmande så börjar jag sakta inse att det skulle vara befriande, inte otäckt. Jo, lite läskigt kanske, men inte så otäckt att det inte vore värt det. Jag tänker: Om något har fått dig att må så dåligt under så lång tid och får dig att må dåligt fortfarande, vid bara tanken på det - hur kan det på något sätt vara värt att hålla fast vid? Är det inte bättre att våga släppa taget och faktiskt på allvar inte längre ha någonting som håller en tillbaka? 

Jag har ett beslut att fatta och ju förr jag gör det desto bättre. Men ännu finns det tid. Tid att samla mod.