Bra ynklig alltså.

Det som får mig helt på fall är när min mage bråkar med mig. Jag kan hålla humöret någorlunda i schack ond hals, rinnande näsa och till och med feber till trots, men om magen börjar göra ont så går det fort att bli sorgligt klen. Kan något få en att känna sig så liten som när man ligger ihopkurad som ett litet s och försöker att andas extra försiktigt för att det inte ska göra mer ont?

Jag glömde borsta håret innan jag la mig men tänker INTE gå upp igen. Gah. Gonatt.