LOVE YOU
måndag 3 januari 2011
Sunshiiine!
Jag hade ju den där dumma känslan i magen. Sedan ringde mobilen på eftermiddagen när jag stod och kokade pasta och det var Lilly som ville kolla vad jag hade för mig. Hahah. Då blev jag varm i magen igen. Mitt hjärta!
Nollor och nördar
Hur bra var inte den här serien?? :D Jag måste få tag på dvd-boxen, den finns inte i Sverige än. Så länge tycker jag den borde gå i repris! KOM IGEN FEMMAN!
Dag 02 - Min första kärlek
Vilken första kärlek räknas som den första? Den i mellanstadiet när den besvarade kärleken var både underbar och skrämmande, eftersom man inte riktigt visste vad som skulle hända? Den i högstadiet och gymnasiet som man var övertygad om skulle hålla för evigt, fast som inte alls blev som man tänkt sig eftersom man förvandlas till en enda stor boll av förvirring under de tre åren på gymnasiet? Eller den kärleken som får en att förstå att alla de andra som man trodde var kärlekar bara var en väg fram till den här?
Jag tycker det är svårt att precisera den där allra första kärleken.
Men om vi tar tonårskärleken då? Den första man säger "Jag älskar dig" till och verkligen menar det.
Fast jag vet inte... Jag skulle vilja säga att min kärlek överraskade mig och att den inte alls var där jag trodde att den var utan på ett helt annat ställe. Eller så hamnade den där av misstag, på vägen. Men vi kör på Ä-ordet, då.
Vi träffades i 9:an, fast han var ett år äldre och gick följaktligen på gymnasiet. Vi blev ihop någon gång i januari-februari och vi var ihop tills jag började 3:an på gymnasiet. Det jag minns mest av de 2,5 år vi var ihop var att vi var ganska isolerade. Vi gillade helt enkelt olika saker och det tror jag han hade svårt att acceptera, han blev osäker om jag gjorde saker med andra och var mästare på att ge mig dåligt samvete då. Det var nog inte medvetet, han trodde nog att han skyddade mig när han i själva verket mest skyddade sig själv från att halka ner på min prio-lista. Det var förstås just vad som hände. Jag tror att första gången jag slogs av tanken att "jag tror inte vi kommer vara ihop för evigt" var någon gång under våren i tvåan. Och istället för att göra det rätta så drog jag ut på det och höll fast vid den fasta punkten som han ändå var, även om jag visste att min värld plötsligt rusade iväg åt helt andra håll än den plats han stod stilla på. Jag krafsade, rev och slet för att ta mig ut ur den där isolerande bubblan som vi skapat.
När jag väl insåg att det var så över som det bara kunde bli så fick jag erfara känslan av att krossa någons hjärta. Saken är ju den att man kan inte göra det utan att krossa sitt eget på vägen. Den där känslan av fysisk smärta i bröstet, som om du aldrig kommer att kunna andas utan att det skär som knivar därinne. Och vetskapen att du är skälet till att både du och den andra personen känner så.
Saken är den att jag lät vårt förhållande bli så infekterat och han klamrade sig fast i det så hårt att vi förstörde chanserna för att de bra stunderna skulle kunna överväga de dåliga - därav den här beskrivningen av det. Men jag tappade inte på något sätt hoppet om kärleken av vår tid tillsammans, snarare tvärtom. Vi hade ändå något väldigt fint när det var bra. Jag minns att vi hade en väldigt nära relation, en sådan som bara tiden kan bygga upp. Det visade mig hur det ska vara när det är bra - och när det inte längre är det. Vårt förhållande var en väldigt stabil bas för de nästkommande.
Så där har ni det. Med en kryptisk inledning. Haha. :)
Jag tycker det är svårt att precisera den där allra första kärleken.
Men om vi tar tonårskärleken då? Den första man säger "Jag älskar dig" till och verkligen menar det.
Fast jag vet inte... Jag skulle vilja säga att min kärlek överraskade mig och att den inte alls var där jag trodde att den var utan på ett helt annat ställe. Eller så hamnade den där av misstag, på vägen. Men vi kör på Ä-ordet, då.
Vi träffades i 9:an, fast han var ett år äldre och gick följaktligen på gymnasiet. Vi blev ihop någon gång i januari-februari och vi var ihop tills jag började 3:an på gymnasiet. Det jag minns mest av de 2,5 år vi var ihop var att vi var ganska isolerade. Vi gillade helt enkelt olika saker och det tror jag han hade svårt att acceptera, han blev osäker om jag gjorde saker med andra och var mästare på att ge mig dåligt samvete då. Det var nog inte medvetet, han trodde nog att han skyddade mig när han i själva verket mest skyddade sig själv från att halka ner på min prio-lista. Det var förstås just vad som hände. Jag tror att första gången jag slogs av tanken att "jag tror inte vi kommer vara ihop för evigt" var någon gång under våren i tvåan. Och istället för att göra det rätta så drog jag ut på det och höll fast vid den fasta punkten som han ändå var, även om jag visste att min värld plötsligt rusade iväg åt helt andra håll än den plats han stod stilla på. Jag krafsade, rev och slet för att ta mig ut ur den där isolerande bubblan som vi skapat.
När jag väl insåg att det var så över som det bara kunde bli så fick jag erfara känslan av att krossa någons hjärta. Saken är ju den att man kan inte göra det utan att krossa sitt eget på vägen. Den där känslan av fysisk smärta i bröstet, som om du aldrig kommer att kunna andas utan att det skär som knivar därinne. Och vetskapen att du är skälet till att både du och den andra personen känner så.
Saken är den att jag lät vårt förhållande bli så infekterat och han klamrade sig fast i det så hårt att vi förstörde chanserna för att de bra stunderna skulle kunna överväga de dåliga - därav den här beskrivningen av det. Men jag tappade inte på något sätt hoppet om kärleken av vår tid tillsammans, snarare tvärtom. Vi hade ändå något väldigt fint när det var bra. Jag minns att vi hade en väldigt nära relation, en sådan som bara tiden kan bygga upp. Det visade mig hur det ska vara när det är bra - och när det inte längre är det. Vårt förhållande var en väldigt stabil bas för de nästkommande.
Så där har ni det. Med en kryptisk inledning. Haha. :)
Blue monday
Mitt alarm ballade ur imorse (det gör så ibland - det vore bra om 3 fick in BB torch nu...), så istället för att bli väckt vid åtta så vaknade jag en timma senare. Då var jag så seg att jag låg och drog mig en dryg halvtimma extra. Tur att det funkade som det skulle igår när jag jobbade åtminstone... Det valde rätt dag att muppa sig på. Idag är Tobbis tillbaka på jobbet igen efter semestern, så jag har hemmet för mig själv igen. :)
Det är mysigt med semester tillsammans, men jag tänker inte sticka under stol med att man går varann på nerverna stup i ett efter några för många dagars hängande i hemmets lugna vrå. Med andra ord har jag det rätt bra ändå här i min ensamhet. "Jaaaag gliiider."
Jag vet dock inte om det beror på min inte helt frivilliga sovmorgon eller om det är januari i allmänhet, men jag har en sån där lite otäck känsla i magen idag. Som om man bara går och väntar på att något dåligt ska hända, ni vet? Hoppas den avtar snart.
Bläää.
Det är mysigt med semester tillsammans, men jag tänker inte sticka under stol med att man går varann på nerverna stup i ett efter några för många dagars hängande i hemmets lugna vrå. Med andra ord har jag det rätt bra ändå här i min ensamhet. "Jaaaag gliiider."
Jag vet dock inte om det beror på min inte helt frivilliga sovmorgon eller om det är januari i allmänhet, men jag har en sån där lite otäck känsla i magen idag. Som om man bara går och väntar på att något dåligt ska hända, ni vet? Hoppas den avtar snart.
Bläää.
söndag 2 januari 2011
Dag 01 - Om mig
Den näst bästa dagen är min födelsedag. Jag älskar inte bara de dagarna för paketens skull (. . .), utan för att julen är höjdpunkten på året och min födelsedag den 29:e maj innebär startskottet för sommaren.
Jag tycker om oversizade kläder och tycker att size 0 är snyggt.För några år sedan gick jag ner 15 kilo på ett halvår och det innebar inte bara att jag mådde bättre rent fysiskt, utan i och med att jag började tycka om mig själv igen och fann någon slags frid inom mig så tyckte ödet att det var dags för mig att träffa Kärleken i mitt liv. Han heter Tobias och vi träffades på Valborg 2007. Det var inte första gången vi sågs, men när vi pratade med varann ett halvår innan det så var det inte riktigt vår tid än. Vi kommer att återkomma till det här senare.
Jag gillar te. Att dricka det, att dofta på det och att tänka på det. Och så gillar jag tekoppar, tekannor och allt annat som kan ha med te att göra.
Jag tycker om tv-spel också. The Legend of Zelda - Ocarina of time (till Nintendo 64) är fortfarande mitt absoluta favoritspel.
Jag gillar Star Wars också. Jag hette "Padmé" på msn under större delen av gymnasiet.
Jag älskar djur och jag tycker min familj är underbar.
Booting... Booting...
Vi inleder året med det här lilla projektet, som ni nog stött på i minst en av alla bloggar ni följer:
"Lär känna mig på 30 dagar"
"Lär känna mig på 30 dagar"
lördag 1 januari 2011
Lördagskväll
Min optimala kväll just nu känner jag skulle vara om vi fick med oss "Inception" på dvd hem från Kvantum när vi ska dit sen, så att vi kan se den och äta ostbågar. Yes.
bilder via weheartit
you´re still the one by my side
Jag, Tobbis & Bolle pulsade hem i snön inatt. Jag rullade runt i den också, det var så inbjudande med den orörda snön... Haha. Jag hade ett mysigt nyår! 2011 får gärna bjuda på lite mer action än vad 2010 gjorde, det var ett ganska stillastående år rent utvecklingsmässigt, kan jag känna. Nu kör vi väl då. 2011, oooohhhjääh!
Jag mår för övrigt nästan oförtjänt bra idag med tanke på vad jag drack igår. Men det är knappast något att klaga på. Jag jobbar delat pass imorgon, så det är bra att jag inte måste ägna hela den här dagen åt att återhämta mig. =)
Jag mår för övrigt nästan oförtjänt bra idag med tanke på vad jag drack igår. Men det är knappast något att klaga på. Jag jobbar delat pass imorgon, så det är bra att jag inte måste ägna hela den här dagen åt att återhämta mig. =)
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)
Inlägg
