Lizzie-jubileum! (så nu skriver jag en mindre roman om det- varsågoda!)

Nu i dagarna så har jag haft Lizziemoofi i 7 år! Beroende på hur man ser det så gav mig den tiden som hon kom in i mitt liv inget som var bra utom just min lilla kissemoj.☺ Det var när jag bodde i Vällingby, var i ett riktigt risigt förhållande där jag i princip var fast i en deppig lägenhet hela dagarna eftersom killen jag bodde med tyckte att jag var i Nynäs (där alla mina vänner och familj var) för mycket - och det enda vi gjorde var ändå att bråka. Tänk er typ ett förhållande mellan två människor som är så olika som det bara går att bli och lägg sedan på att JAG var den mogna - trots att jag var 19 och han 25, så kanske ni förstår lite vartåt det barkade. ANYWAYS. (det är så lockande att dra upp fula detaljer, men det var inte tanken med det här inlägget, haha.)

Jag mår dåligt bara av att tänka på den perioden, helt enkelt. MEN när jag säger att "beroende på hur man ser det" så menar jag att jag klev ut från misären på nyåret 2005-2006 med en klar bild av hur ett förhållande inte ska vara, hur jag inte vill att mitt liv ska se ut och KÄNNAS, med en frihetskänsla som om jag suttit i bur i ett år (vilket jag i princip hade också) och. . . med Lizzie i en transportbur bredvid mig i busskuren i Vällingby centrum. På väg hem. Jag glömmer aldrig den känslan. Jag höll armen över buren och tänkte att det var hon och jag mot världen. Och jag överdriver verkligen inte när jag säger att den perioden har blivit som en måttstock för hur fint mitt liv har varit sedan dess. Så jag är på något skruvat vis tacksam över att jag mådde så jäkla dåligt - för det har i sin tur gjort mig nästan löjligt tacksam för allt jag har idag. 

Som ni ser på bilden (jag pixlade mig för jag ser verkligen ut som ett TROLL där - jag såg ut som jag kände mig mest hela tiden, helt enkelt) var hon en sådan jäääkla liten PLUTT när hon kom till mig. Egentligen så ska ju kattungar vara 12 veckor gamla när de skiljs från sin mamma, men det förespråkandet var ganska nytt då tror jag. Innan dess hade det varit 10 veckor. Sedan har man upptäckt att de där två veckorna är ganska betydelsefulla i ungens utveckling och därför har det höjts. I alla fall så kom hon från ett katthem i Skåne, vars "ambassadörer" inte kom upp till Stockholm så ofta, så det gjordes faktiskt ett undantag för Lizzie och en av hennes bröder. De var ju så glada att hon hade ett hem som väntade, så de tyckte att det var värt det.

  Jag jobbade den kvällen/natten (på Storpub här i Nynäs), så min dåvarande kille hämtade henne på tågstationen. När jag kom "hem" till lägenheten dagen därpå så satt jag och grät i hennes ulliga päls - dels var jag lycklig över min lilla kisse men främst så var jag vansinnigt ledsen: den natten hade jag fått veta att min vän hade blivit skjuten och då hade vi ingen aning om ifall han skulle överleva eller ej. Min kille tyckte att jag borde "sluta tänka på det och vara glad för katten istället". 

Oavsett omständigheterna så var Lizzie det som gjorde att jag var kvar i lägenheten mer - men när jag började ta med henne hem till Nynäs på helgerna så var det nog ganska uppenbart att jag inte trivdes där och om inte ens en katt - liten som stor - kan göra ett hem trevligt, då kan inget det - fråga Ernst Kirchstieger!

("När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där." - åh Ernst, du vet vad du snackar om.)

Har ni hört om när Lizzie skulle bli utekatt? Jag vet inte om jag berättat om det här förut. Det var (förstås) när jag bodde hemma på Hamngatan, hennes första sommar på jorden och min första på DG och hon hade lyckats smita ut från altanen ett par gånger. Jag, pappa och Kerstin diskuterade det hela och till slut fick jag med tungt hjärta erkänna att om det är vad hon vill, så ja. Då får hon väl gå ut då! (gulp)
Halsband hade hon ju redan, men nu skrevs en liten adresslapp som petades in i den lilla behållaren som hängde bredvid bjällran och så lyfte jag upp henne, tog med henne ut på altanen och öppnade dörren. 

Man kunde riktigt se chocken och förvirringen i hennes tudelade fejs, liksom "Vadan detta? FÅR jag gå ut? Vad är haken?".
Efter några minuters tvekande tassade hon försiktigt ner några steg på trappan mot grusgången i trädgården. Sedan de återstående. Därefter hukade hon sig sådär som de gör när de vill göra sig så osynliga som möjligt - och så strök hon skräckslaget längsmed husknuten, runt hörnet och uppför trappan till ytterdörren. Jag gick för att se vad hon höll på med och när jag öppnade dörren så strök hon förbi mig som en liten sköldpaddsfärgad blixt. 

Det var Lizzies korta karriär som utekatt. Efter det visade hon inte samma intresse för att smita ut längre - och jag var bara lättad över det eftersom hon då skulle haft sitt "strövområde" mellan Nynäsvägen och Hamngatan där folk kör som om de hade Batman efter sig.

Inte lika pluttig, men tjusig!

Min fina Lizzie! Tänk att vi hade turen att få en Tobbe och en Puff med oss som livskamrater. Vi är två LYCKY LADIES! Indeed.