Lite snyftigt, men så måste det få vara ibland också.

Det slog mig just att det här blir den första julen utan Bertil. :( 

Såhär skrev jag på ett annat forum när vi precis låtit honom somna in:

"Det känns som om någon slitit bort en del av mig, något saknas mig och det gör så fruktansvärt ont. I mina ögon var - ÄR han fortfarande den där lilla, lilla valpen som satt i min handflata när vi åkte hem från kenneln för åtta år sedan. Som var så liten att han snubblade på mattkanten med sina små, små mjuka tassar.

Senast mamma var här med honom så fick han vara hos oss en natt extra medan hon åkte till min storasyster och bodde där de sista dagarna. Han var så lycklig. Så nöjd över att ha mig för sig själv (katterna utgjorde inget hot, liksom). Mer än att han var min hund så var JAG hans människa. Gud vad jag älskar den där hunden.

Och nu är han inte kvar hos oss längre. 

Men hur är det möjligt när jag kan känna precis hur hans mjuka öron och skägg kändes, hur pälsen var strävare på ryggen och hur den virvlade sig precis där i vecket vid de där stora öronen? Hur?

. . . 

Hur går livet vidare? Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det."

Jag har funderat lite på det där nu. Det är snart 8 månader sedan vi förlorade vår lilla hund och jag minns fortfarande den där känslan som om det var igår - jag visste inte hur jag någonsin skulle bli riktigt glad igen, liksom. Men livet går oundvikligen vidare - och även om det kan kännas svårt eftersom det gör att det blir ett större och större avstånd från den sista stunden man hade med sin saknade, så är det ju ändå tur. En slags lättnad. Den där förlamningen i bröstet släpper och man kan tänka tillbaka på den tiden man fick tillsammans utan att tårarna svämmar över och man förvandlas från uppsluppen till lipsill på två sekunder. Man blir lite enklare att handskas med i sociala sammanhang, helt enkelt.
Det är ju inte som om man inte är medveten om att man högst troligen kommer att överleva sina husdjur, men inte fan gör det saken lättare när den tiden kommer för att ta farväl. Och jag kommer aldrig att avstå från att skaffa djur baserat på hur ont det gör att förlora dem - hur kan sorg över en älskad vän vara något som väger tyngre än åratal av minnen som kommer att få dig att le långt efter att tiden tillsammans på jorden är över? Vissa kanske tycker det, men definitivt inte jag. :) Alla åren som vi fick med Bertil var år som han lyste upp våra liv och vi lyste upp hela hans liv. 

När jag vänder på det så, så känns det på något sätt bättre och jag fann en stor tröst i det i våras - vi var hela hans liv. Tänk att DU är huvudpersonen i någons hela värld! Hur fint är inte det? 

I alla fall. 
Det jag ville få sagt: Vi saknar dig, Bertil. Så mycket. Men vi minns dig med värme! Jag kommer att sakna dig i mitt knä när det är dags för Kalle Anka på julafton.

Puff rynkar på näsan åt Berra. :)