Benders äventyr.

I fredags rymde Bender, Tobbes föräldrars fågel. Ärligt talat trodde vi nog att han var ett lost cause, så att säga. Men så när jag och Tobbis skulle kila ner på stan igår så hörde Tobbe honom! Han visslade mot ett av träden nere vid parkeringen här på höjdis, och det kom ett svar följt av att Bender visade sig genom att flyga högt över oss och flytta sig neråt backen. Vi ringde Jonas och Emely (mina svärisar har varit bortresta och kom hem igårkväll) som kom med mat att locka honom med, men det funkade inget vidare.
Dagen gick utan att fågelskrället fångades in och vi alla hade nog gett upp hoppet när Pulia ringer mig vid 18-tiden. Hon och Kerstin hade gett sig ut för att leta efter honom eftersom de tyckte så synd om Bengt och Anna-Lena (och Bender?) - och "träffat på" honom på Hamngatan. Vad är oddsen? Först min och Tobbes gata, sedan min familjs? Hahah. Jag och Tobbe susade ner på cyklar medan Jonas och Emely återigen ryckte ut med bilen och Benders mat i beredskap. Den här gången satt han i ett av träden vid den gamla prästgården och chirpade. Tobbe och Jonas stod nedanför och försökte locka ner honom och han flög fram och tillbaka över dem, mellan träden på varsin sida av gatan. Jag, Emely & Julia åker för att hämta buren - det var typ det sista försöket att lura ner honom - vårt sista hopp, liksom. Tanken var att åsynen av hans trygga vrå skulle få honom att slutligen landa på marken.
 Några minuter senare, när vi bär ner buren för trappan mot dörren så ringer Jonas till Emely - de har honom! EXTAS! Vi alla tre blir helt hysteriska. Springer ut med buren till bilen, hivar in den i bakluckan, kastar oss in i bilen och hetsar som faaaan för att komma till dem så fort som möjligt. Hysterisk bilfärd på typ en minut. Väl framme möts vi av den där otroliga synen: Tobbe står utan tröja och håller i sina händer en inlindad Bender. Hahaha! Åhhhh!! Jag och Emely är verkligen inga fans av den där fågeln, han bits och är allmänt outhärdlig och vidrig, men LYCKAN över att se honom i den stunden, alltså...! Det går inte att beskriva som något annat än magiskt.
Okej att vara på jakt efter bortsprungna katter, hundar eller fan till och med marsvin & kaniner... Men en fågeljakt trodde jag nog aldrig att jag skulle komma ifrån med ett så lyckat resultat.

Det var verkligen en solskenshistoria. Vi allihop var så lyckliga och lättade över att få ge Bengt och Anna-Lena beskedet att deras lilla skadedjur var tillbaka. Det var så fint. En sådan där grej som bara inte händer.
Men ibland gör det det ändå - och det är fantastiskt att få uppleva det!
True story.