En obehaglig sanning om vad vi stoppar i oss.

Jag visste ärligt talat inte vad jag hade att förvänta mig av Skinny Bitch, annat än att den förespråkade en livsstil baserad på veganföda.
Men jag kan väl uttrycka det som så att jag älskar den - finner den fantastiskt upplysande och viktig - medan Tobbe hatar den.
Varför? Jo, för att alla obehagliga saker jag läser i den om kött-, mjölk- och sockerindustrin (det är dem jag hunnit igenom än så länge) återberättar jag för honom - och han lever liksom hellre efter den där gamla devisen att "det jag inte vet mår jag inte dåligt av" än blir medveten om hur konstigt det egentligen är att människan som helt uppenbart inte är skapad som ett rovdjur (vi har inga farliga klor, inga starka huggtänder och inga kroppar som egentligen är menade att bryta ner kött) ska envisas med att äta kött. Kött som dessutom är behandlat med så mycket antibiotika och dylika ämnen att vi lika gärna kunde gå in på närmaste labb och klunka i oss allt som kom i vår väg, ungefär.

Ja, sådana grejer. Han gillar inte att höra det, helt enkelt. Medan jag tycker det är något av det viktigaste jag läst på år och dagar. Något som faktiskt kan komma att utgöra en brytpunkt i mitt liv.

Jag skulle kunna diskutera boken i timmar, men a) jag fick inte en chans att göra det igår för min familj hånade mitt sätt att uttala ordet diet och b) jag är för trött och förkyld och måste gå och lägga mig för jag jobbar imorgon, så vi får återkomma till det senare.
God natt, mina vänner!