Det här med att inte räcka till.

Vad jag än lagar för mat så är det något med det som Lilly inte gillar. Är det inte att det inte smakar som mammas mat, så smakar det inte som på dagis eller så har hon inte ätit det förut och då gillar hon det inte, på förhand liksom.
Det gör mig tamejfan förtvivlad. Hur kan det vara så svårt att göra en 5-åring nöjd? (med mat, bör tilläggas. I övrigt älskar hon oss väldigt mycket, det tvivlar jag inte på.)

Idag var jag bara så trött och ville så gärna att hon skulle gilla min spenatsoppa som jag ju till och med ringde och kollade med henne om hon gillade.
Men hon gillade iaf... Digestivekexen jag tog fram när hon inte ville ha en brödskiva pga att den var för tjock.

Jolene är raka motsatsen: Hon äter allt. Puffs leksaker, dvd-fodral, tv-kontroller, mackor, kakor, MAT.
Hon dreglar mycket också. Ingenting undkommer hennes dreglande mun och kladdiga små händer. Jag blir hyperstressad mot min vilja.

Gud. Jag ÄLSKAR mina systerdöttrar SÅ MYCKET, tro inget annat. Men just nu känner jag bara: Jag vill aldrig ha barn.
Och inga barn vill nog ha mig heller, för den delen.

Gonatt!