Klassresor. Tältning i trädgården.
Hur allt var så spännande och roligt och vad det var. Saker var vad de var. Det fanns inga baktankar, inga grubblerier om pengar, knappt ens någon självmedvetenhet. Mitt ansikte var ett ansikte. Ibland hade det fräknar och ibland hade det inte det längre. Det var inget jag lade någon större tankeverksamhet på.
Vi pratade om hur fri man var fortfarande. Både rent kroppsligt och i sinnet. Det mesta kunde formas till en lek. Man kunde verkligen ge sig hän åt vad det nu var man tyckte var roligt för stunden och hade inte något som måste göras i bakhuvudet, ingen jagande känsla av dåligt samvete av något som man sköt upp.
Just det där att skjuta upp grämde mig då när vi pratade om det här. För Lilly hade ju velat sitta vid "vattenfallet" (fontänen) på stan och äta glass. Efter ett antal "ja, sen, Lilly" så ändrade hon det till att vi bara kunde sitta där en stund och titta. "Ja, sen, Lilly." Och så helt plötsligt fanns det inte tid och vattenfallet fick inget besök och det gjorde så ont i mig att känna hennes besvikelse när hon gått och sett fram emot det under hela vistelsen på stan och så blev det inget av det ändå.
Jag ska se till att vi sitter där vid "vattenfallet" och äter glass snart. Även om det mest är alkisar och pensionärer som sitter där, så ska vi göra det.
Att skjuta upp saker är något av en vuxensak att göra. Och det är långt kvar tills Lilly är vuxen. Hon är ju där, precis i början av den där tiden vi gick och längtade tillbaka till. Det vill jag ta tillvara på. Bli smittad av - inte smitta med vuxenbaciller.
Jag älskar när saker är vad de är. Fast ibland är det magiskt när de är mer än så. Som när en fontän är ett vattenfall.
Inlägg
0 kommentarer :
Skicka en kommentar