Strövat runt och gjort just ingenting i värmen. Luften är så kvav idag, jag hoppas på åska för det spänner i mitt huvud så fort jag sitter still. Hämtade ett paket och strövade hemåt igen. Ansiktet upp mot himlen så att jag nästan vinglade fram, men jag har ingen brådska idag och jag har tid att le.
För ett år sedan drev jag runt i våra kvarter på ett till synes likadant vis, men inget är som då nu. Jag var så ledsen och gick bara gata upp och gata ner och var rädd för allt, letade efter något att fascineras av, något att lägga mina tankar på istället för det där ledsna.
Nu knallar jag bara på dit mina fötter tar mig och jag jagar inte ens fram. Varför gjorde jag det förra året? Jag känner inte igen mig själv i mina minnen från den tiden. Hur allt var så hotfullt.
Hur kan man tycka att en plats som ser ut såhär är hotfull?
Förstår ni vad jag menar?
Jag tror jag har varit isolerad för mig själv några dagar för mycket nu... Haha.
Men är det inte konstigt egentligen hur lite man kan se av platser som man passerar eller befinner sig i närheten av varenda dag? Jag har börjat se allt mycket tydligare nu. Som den där låten, ni vet. Hahahaha. Glad.
Inlägg
0 kommentarer :
Skicka en kommentar