Oh ljuva prokrastinering, Jessica är ditt namn.

Jag skjuter upp en uppgift så in i helvete just nu. Den inspirerar mig inte, snarare irriterar den mig och gör att jag mycket hellre fokuserar på alla andra uppgifter med extra energi än ser till att få den gjord. Det finns en hel hög faktorer som gör att jag prokrastinerar, men det främsta är nog att jag är irriterad på hur hela kursen är upplagd. Om läraren inte har tid för kursen så behöver man inte låta folk söka till den över huvud taget. Det gör mig förbannad att ägna x antal timmar med att slita mitt hår och exempelvis försöka förstå ett program som måste laddas ner enbart för en viss uppgift, vänta i en månad på att få någon slags feedback och sedan få en rad som läraren i princip redan skrivit i forumet några dagar tidigare, till alla. EN RAD.

Jag blir förbannad bara av att tänka på det. 

Det var liksom tre olika delmoment i just den uppgiften och det enda jag fick någon som helst respons på var den rent tekniska. Varför skulle vi då sitta och göra de andra två bitarna? Så jävla dumt.

Så. För att ytterligare skjuta upp hela ta-tag-i-skiten-processen så gick jag in på Kicks när jag var på stan för att handla till middagen och köpte två nagellack. I två färger som jag aaaaldrig skulle ha gissat att jag skulle köpa för bara typ ett år sedan. Jag och Sofia har konstaterat detta:

För några år sedan - närmare bestämt 2011, för jag minns att vi preciiis hade vunnit budgivningen och skrivit på kontrakten för le Drömmis - så var jag och hon i samma lag till den årliga sommarfesten med jobbet. Varje lag fick en färg och några veckor före festen fick man veta denna färg och att man skulle klä sig i denna färg till festen. Vårt lags färg var gul. Vilket både jag och Sofia beklagade oss över och svor över eftersom vi var rörande överens om att gult var en skitfärg - i synnerhet på kläder, på oss. Min favvokombo när det kommer till färger hade förstås varit cerise och knallgult väldigt länge, men just som ensam färg... Nej. Om wimmiesarna (som inte kände varann så bra än då, så hela womance-grejen låg i framtiden) fick säga sitt så var verkligen gult fult.

Nu är det typ bådas favoritfärg. Vi skrattade åt det häromveckan bara, att vi har helvänt på den punkten verkligen. Och vi vet inte varför eller riktigt när och hur det hände. Det bara blev så. Okej, varken hon eller jag klär oss väl i gult särskilt ofta, men som accentfärg så älskar jag den! Och jag är helt betuttad i den där ljusturkos/blåisch-nyansen just nu också. Faktum är att jag hittade ett nääästan likadant som det där Depend, fast från Ciaté som hette "Pepperminty". Dock så fick jag båda de här lacken för bara några kronor mindre än endast det lacket, så jag körde på kvantitet den här gången. Det hade verkligen den perfekta nyansen jag var ute efter... Får se om min 20%-kupong (som låg kvar hemma på byrån) får gå till det sedan. 

Jag har verkligen komplex för mina naglar just nu, både på händer och fossingar. Ja, mer än vanligt. Händerna ser ut som om jag försökt gräva mig ut ur ett fångläger. Utan spade eller så, alltså. Enbart med händerna. Jag har varit så stressad den senaste månaden att jag bitit på dem mer brutalt och idogt än vanligt. Och mina fötter ska vi inte tala om. Herregud. WAR ZONE. Och inte blir det bättre av springandet heller, hahaha. Oh well. DET är det värt. Men jag kan åtminstone dutta lite fint nagellack på de där små stumparna, för min egen skull.

Sedärja, nu har jag ägnat värdefull tid åt att blogga också! SCORE!
Nu är det dags för middagsfix. Tjohej!