The never ending story om min telefon. Och lite högskoleprov.

Jag har börjat titta så smått på övningsprov och tidigare års prov nu inför HP. Det mest avancerade so far är inte själva uppgifterna utan snarare namnen PÅ uppgifterna. Kvantitativa resonemang och dylikt. Man blir ju lite uppspelt bara över hur lätt det är att snubbla på ordet. Känner mig som Eric Christian Olsen´s rollfigur i "Fired up!" när han inte kan säga Prohibidado. Kvantititotatata?

Jahaja, så är ännu en dag kommen utan min telefon. Jag ringde verkstaden igår igen, eftersom de aldrig återkom till mig fast de sa att de skulle det. Då blev jag lovad att tjejen jag pratade med i fredags som verkar "ha hand" om mitt ärende skulle maila mig innan de gick hem för dagen oavsett om det hänt något eller ej. (Dvs: Även om de inte hittat min telefon än.) Fick jag något mail? Svar nej.
Nu börjar jag bli väldigt frustrerad. Och med väldigt så menar jag fruktansvärt. Jag tänker att jag ska ringa tre idag. Igen. Typ alldeles strax, så fort jag bloggat klart. För är det liksom inte dags för DEM att kliva in nu? Det här är så långt från okej att okej:et som var en baby när vi passerade har växt upp och fått barn och barnbarn och börjat kontakta begravningsfirman i förberedande syfte vid det här laget.

Det jag saknar MEST med min phoney är mina 700 000 fotoappar (endast mild överdrift i antal). Jag älskar att sitta och pilla och mixtra och mecka med foton. Jag saknar det. Wäääähhhh.

update 16.18:
KORS IN THE ROOF! Jag ser ljuset i telefontunneln! Och det kan till och med vara så att det löser sig riktigt bra. :):):):) Men jag vågar inte säga mer förrän jag sitter här med en fullt fungerande smartphone i min hand.