Det gör ont i hjärtat:

Jag följer Kattjouren på facebook, vilket ofta är underbart eftersom man ofta får se hur övergivna katter och sådana som fötts ute i kylan utan något hem får nya familjer, vilket är så himla fint. Men så finns det gånger som jag bara vill dölja deras poster i mitt nyhetsflöde, för jag blir så ledsen när det annonseras om så himla många kissar som behöver hjälp eller som har försvunnit (efterlysningar av katter som har ett hem men som har varit borta en kort eller längre tid). Bara tanken att Lizzie eller Puff skulle vara borta får magen att knyta ihop sig ju. Jag skulle vara helt förstörd.
Det känns likadant när jag ser lappar som folk sätter upp på lyktstolpar och portar med en efterlysning av sin bortsprungna katt: Jag vill bara gråta. Samla ihop en skallgångskedja och leta med ljus och lykta över hela staden efter katten vars ledsna och oroliga ägare desperat går runt och sätter upp lappar. Empati kan liksom nästan bli en börda ibland, om ni förstår hur jag menar?