En ny dag med nya tag och nya planer.

Hej!

Såhär stod solen när jag kom hem imorse vid fem. Som en jättestor, brinnande apelsin som någon hängt upp i ett snöre över vattnet. Och jag tittade ut och var lite ledsen (eftersom inget blev som jag hade tänkt mig och just nu så känns det väldigt tungt).

Sedan vaknade jag upp, var lite ledsen (eftersom inget blev som jag hade tänkt mig och just nu så känns det väldigt tungt) och var nöjd med att åtminstone vädret matchade mitt humör. Mulet och regn. Och lite svalare än det varit på senaste tiden. Skönt. Att vara ledsen känns alltid värre i solsken.
Sedan ringde Pulia och hon peppade mig och var så arg å mina vägnar att det liksom kändes bättre sedan. Och eftersom jag i grund och botten är en optimist så gräver jag frenetiskt i röran som var mina planer för hösten och bygger nya projekt. Det blir bra. Jag ska göra högskoleprovet och köpa en ny dator så att jag kan programmera järnet och... det blir bra. Bara inte just idag. Men det kommer att kännas bättre. Sedan.

Och då, när jag sakta börjar känna mig lite bättre: Då tittar solen försiktigt fram mellan gardinerna i rummet där jag sitter, rummet som jag är helt nyförälskad i efter att ha flyttat på en möbel. "Är det okej? Kan jag titta förbi en stund?"
Ja, solen. Kom du. En stund iaf. Så att jag kan gömma mig bakom mina stora svarta wayfarers när jag går ner på stan för att handla middagsgrejer till min kille. Han som är BÄST och min största supporter. Ja, efter min lillasyster då, kanske.