BEHÖRIG

Föreställ dig att du har gått de senaste åtta åren med ett slags dåligt samvete över att du var lat i gymnasiet och därför inte har kunnat söka till någon högre utbildning. Alltså i stort sett hela ditt vuxna liv. Det här dåliga samvetet har genom åren växt till något du nästan kan ta på - som ett sådant där enormt stenblock framför en öppning i Ocarina of Time som du frustrerat försöker spränga bort med bomber men sedan inser att du behöver de gyllene handskarna som gör dig superstark för att kunna flytta på och ta dig vidare. Tänk dig att varje dag så har du stått och stampat framför det där imaginära stenblocket och känt dig mer och mer frustrerad och maktlös för varje dag, vecka och år som går utan att du får tag på de där gyllene superhandskarna. Du känner dig så jävla kass och värdelös som bara står där och stampar och ändå inte tycks få något gjort som kan förändra saken. Du känner dig som Jar-Jar Binks - en utfyllnadsfigur som skapades för att folk skulle ha något att skratta åt.

Men så en dag uppbådar du styrkan att söka upp någon som kan hjälpa dig på vägen - och du får en chans given till dig, en möjlighet som du efter alla år av att förminska dig själv knappt vågar tro att du förtjänar. 

Du tar dig an en uppgift och du strävar hårt som fan för att bevisa för dig själv att du visst kan och att du visst är värd den här chansen. Och så en dag är det äventyret till ända och du har klarat det jättebra och du borde vara jättenöjd och jättestolt över dig själv - men det är svårt när den här biten av livet har varit något som fått ta så stor plats i det som är du. Det där stenblocket har liksom tagit upp väldigt mycket utrymme i det rum som är förvaringsplatsen av din syn på dig själv. Du vågar inte riktigt tro att du kommer att vara förmögen att flytta på det. Vad ska du fylla ut all den där tomma ytan med?

Okej, har du föreställt dig det nu?

Tänk dig då att du loggar in på antagning.se och ser det här:

Jag kan inte beskriva den känslan. Oavsett om jag faktiskt kommer in på någon av utbildningarna jag sökt så betyder det så jävla mycket för mig bara att se det där ordet. För det betyder att jag KAN söka vidare när jag vill. Jag har fått mina guldhandskar och är redo att lyfta undan stenblocket för att ta mig vidare.

Sjukt snabba var de med att lägga in mina kompletterande betyg också! Kuvertet landade ju hos dem igår.
Livet alltså. Du och jag, livet. Herregud.

Så nu tänker jag glädjas över det här idag. Och imorgon kommer jag börja våndas i mina tvivel huruvida jag kommer att få plats på någon utbildning eller ej. Men det är imorgon! ;)