Jag tyckte alltid att det där lät så... deppigt. Men någonstans på vägen under åren som gått så har jag tagit till mig sanningen i det och insett att det inte alls är deppigt, det är bara... sant.
Tänk att en människa kan betyda så mycket i ditt liv att den blir ett eget kapitel. Som en tidsålder.
Vissa kommer till dig när det är svårt och allt du önskar är att någon ska förstå och hjälpa dig att fly på något sätt. Andra kommer när din själ behöver vila, behöver något nytt som lyfter upp dig och sedan får dig att landa - och ibland snubblar du bara över en tvillingsjäl som är i exakt samma fas som du befinner dig i.
Tänk hur mycket de lärt mig, jag lärt dem, vi lärt varann. Jag har lärt känna mig själv genom dem, upptäckt sidor hos mig som jag inte kände till och lärt mig uppskatta den där tjejen som är jag genom att se henne genom deras ögon.
Jag ångrar inte en enda vän.
För i slutändan, bortom alla jag-minns-knappt-sista-gången-vi-sågs och alltmer sällan förekommande försök från ena eller andra parten att hålla kontakten, då är det internskämten, de dråpliga situationerna, skratten och samhörigheten som finns kvar. Det som kan få ditt ansikte att spricka upp i ett okontrollerat leende när du är ute och går och en viss låt hoppar fram i dina hörlurar, det som får dig att dra en anekdot som bara just den personen som var med just då ser det roliga i för en smått förvirrad åhörare, det som får dig att bokmärka det där kapitlet. Kapitlet om just den vännen. Och när jag träffar någon, någon som förstår mig och som jag finner mig sådär bekväm med - då kan jag undra för mig själv: "Kommer du vara kvar? Eller kommer vi att skiljas åt?" Ibland bara vet man. Och ibland är det inte riktigt klart ifall man möts lite hastigt i ett vägskäl eller i en evighetsrondell där man kan snurra runt tillsammans i all evighet, i fullkomlig harmoni.
Inlägg
0 kommentarer :
Skicka en kommentar