Vad GÖR man inte för de man älskar?

Jag fick just stå emot min fobi för att ringa på hos folk i trappuppgången när Puff hade ner sin favoritleksak MOLEKYLBOLLEN på balkongen nedanför vår. Åhhhhh vad jag tycker sånt är jobbigt. Ångest! Men han älskar verkligen den där bollen.  Han kan leka med den själv i evigheter och ser ut som en liten kattunge när han gör det. Hela hans tjocka kattuppenbarelse utstrålar glädje då! Jag hade inte hjärta att låta den vara för att sedan bli kastad av grannen som hittar den. Så jag gick ner, plingade på och förklarade läget.
Sedärja, nu har jag mött min rädsla TVÅ gånger; första gången var förra sommaren när jag låste in nycklarna i tvättstugan.

Varför är det så obehagligt? Att typ... MÖTA folk som bor i samma hus?
Jag vet inte om det är för att det känns som om man tränger sig på eller något.